Det sägs att fiske är det mest riskfyllda yrket i världen. Modernt fiske är så effektivt att utfiskning är ett stort problem, och hälften av allt liv i världshaven har försvunnit. Samtidigt har havet blivit en soptipp där det varje år dumpas ca 8 miljoner ton plastavfall. Fiskenät av syntetiskt material som dumpas i haven är ett allvarligt miljöproblem. Hela  tio procent av all plast i haven består av gamla fiskeredskap. I milslånga drivor ligger fiskenät som kallas spöknät eller spökgarn, kvar på bottnen eftersom de inte bryts ner. De fortsätter därmed att vara dödsfällor för en mängd djur.

Många av föremålen i Världskulturmuseernas samlingar kommer från platser som idag är starkt påverkade av klimatförändringar och de tillhör i många fall de delar av mänskligheten vars samhällen haft mindre påverkan på ekosystem. Museet har en mängd olika fiskenät och fiskeredskap av olika material, och de flesta är biologiskt nedbrytbara. De har använts i hav, sjöar, floder och träsk. I utställningen Korsvägar 1, som öppnar den 20 maj 2016, visas exempel på just sådana fiskenät.

Fiskenät och fiskeredskap av olika material, de flesta är biologiskt nedbrytbara. De visas i utställningen Korsvägar 1 på Världskulturmuseet. Foto: Världskulturmuseet.

Längst ner i montern ligger ett fiskenät som är ett av över 300 föremål som Johan Wilhelm Walldén samlade in i Belgiska Kongo i Västafrika som missionär i Svenska Missionsförbundets tjänst 1889-1902 och som donerades till Göteborgs Etnografiska museum 1910.

Katalogkort 1919.03.0240

Fiskenätet är tillverkat av ananasfiber från Kongo-Kinshasa i början av 1900-talet. Ananasväxtens fibrer är glänsande vita. Fibern tål havsvatten, är flexibla och starka. Inte konstigt att man tillverkat fiskenät, linor och hängmattor av dem!

Ananasväxt på Bali i Indonesien.

Ananasplantan, Ananas Comosus, tillhör familjen Bromeliaceae. Den växte vid Orinocofloden i Amazonas och var utbredd i Karibien redan innan Européerna kom till Sydamerika. Christoffer Columbus gjorde en första uppteckning av att ananas användes till textil på Guadalupe den 4 november 1493. Européerna introducerade därefter ananasfibern till andra tropiska områden i Asien där de första noteringarna om att tyg tillverkat av ananasfiber är från Filippinerna år 1571. I den första upplagan av Nordisk familjebok från 1876 finns fibern omnämnd som ”Ananashampa… kallas de fina, hvita, sidenglänsande fibrerna i ananasväxtens blad. De nyttjas i Amerika, vestra Afrika och Ostindien till tråd, snören och väfnader.”

Ett ananasblad skrapas med en trasig porslinstallrik och den fina vita fibrerna friläggs. Filipinerna Foto: Jeff Werner, Wikimedia

Ananasväxter som ger fibrer har en kort stam med meterlånga smala blad som växer i en rosett. För att bladen ska utvecklas och bli långa så tar man tidigt bort frukten från växten.  Nu för tiden finns det maskiner för att utvinna fibrer ur bladen men för att behålla fiberlängden görs det bäst för hand. Traditionellt skördar man bladen för hand och lossar dem från stammen med ett kraftigt ryck när de växt i 18 månader. Man håller fast det smala bladet med ena foten och skrapar av den gröna bladvävnaden med ett snäckskal, en kniv eller en keramik skärva. Därefter vänder man på bladet och fortsätter skrapa med ett kokosnötskal. Kvar blir tunna vita, cirka 40 – 90 cm långa fibertrådar som tvättas och torkas och sen kan använda till att väva vackra, tunna lätta tyger som kallas Piña Cloth.

Väv av ananasfiber, Piña Cloth, från Sulawesi, Indonesien ur Världskulturmuseets samlingar.

I samlingarna har vi exempel på tyg av ananasfiber från Sulawesi i Indonesien. Ananasfiber anses vara de mest delikata av alla de fibrer man kan få från plantor. De har en vacker lyster och är gräddvita i färgen och är tacksamma att färga både med naturliga och syntetiska färgämnen.

Kan Ananas vara en fiber för framtiden?