• Från Nordre älv till Karibiska sjön

    12 december, 2017 | Föremål, Samlande | 0 kommentarer

    Ibland blir man nyfiken. Vem är till exempel den svenske apotekare som i mitten på 1800-talet skickar hem pre-columbianska stenföremål från Puerto Rico? Objekten hamnar så småningom, via Kungl Vetenskapsakademien och Naturhistoriska riksmuseet i Världskultur­museernas samling, men vad vet vi om mannen bakom gåvan?

    Han heter Justus Hjalmarsson och är född 1823 i Kungälv, en liten stad med bara ca 800 invånare i skuggan av ruinerna efter Bohus fästning. Justus är ende son till en välbeställd rådman, men blir tidigt faderlös och växer upp med sin mor och två äldre systrar i familjens hus på Västra gatan. Som 14-åring börjar han som elev på apoteket där. 1847 tar han apotekarexamen i Stockholm och reser genast till S:t Thomas (då en del av Danska Västindien) där han fått tjänst. Senare bosätter han sig i Arecibo på Puerto Ricos nordkust, där han öppnar eget apotek och även driver någon form av kemisk-teknisk fabrik. Han får så småningom medalj av kungen (Vasaorden 1860) och utnämns 1865 till dansk vice-konsul.

    Det går alltså bra för Justus Hjalmarsson och han har både tid och råd att odla sina vetenskapliga intressen. Han reser mellan öarna i Karibien (Hispaniola, Bahamas, Turks), och färdas från kust till kust i Honduras. Hjalmarsson skriver om sina resor i brev till Kungl Vetenskapsakademien (KVA), och de brukar läsas upp på akademiens sammankomster. Han samlar också naturalier som mineral, växter, fåglar och snäckor och skickar dem som gåva till KVA. Där tar man tacksamt emot paketen, i synnerhet när de innehåller material från platser ”som sällan besöks av resande”, som Haiti och S:to Domingo. En del av preparaten finns idag på Naturhistoriska Riksmuseet i Frescati.

    Men det är alltså inte bara naturen som tilldrar sig hans intresse. Hjalmarsson samlar även in material som uttryckligen är tänkt att gå till ”det under bildning varande etnografiska museet i Stockholm” (alla de föremål han samlade in som finns hos oss hittar du här). Det är sådant som ”idoler” av kopparlegerat silver från Peru, en aztec-amulett från Copán i Centralamerika och tretton stenföremål (bl a vapen och halsringar) från Puerto Rico. Enligt Jesse Walter Fewkes ”The Aborigines of Puerto Rico and Neighbouring Islands” (Tuscaloosa, 1907) ska Hjalmarsson även ha hämtat hem mänskliga kvarlevor (tainokranier, ev deformerade) från Cueva del Consejo, vid Rio Grande de Arecibo söder om själva staden.

    Stenhuvud från Puerto Rico, insamlad av Justus Hjalmarsson. Föremålsnr 1877.04.0006. Foto: Världskulturmuseerna, CC-BY.

    Ur resedagboken

    Under 1858 publiceras Hjalmarssons resedagbok från Honduras-resan 1852-53 i Illustrerad Tidning, med xylograferade fotografier av bl a kuststaden Omoa och vulkanen Isalco. Han berättar om djur och växtlighet, om utvinning av ädelträ, kobolt och malm, och märkliga naturfenomen som jordskalv och gräshoppsinvasioner. Här och där finns noteringar om besvärligheter på resan som ett krigsutbrott, en epidemi av rödsot (dysenteri) och inte minst mosquitos. Men i huvudsak ges en positiv skildring av rika, vackra landskap med behagligt klimat och vänliga innevånare.

    De äro högst gästfria, och det artiga, chevalereska sätt, som utmärker den bildade spanioren, sträcker sig äfven till den lägre befolkningen här.

    Qvinnorna äro i allmänhet vackra. /—/ De äro dessutom vänliga, glada, fria och okonstlade till sitt väsende och då dertill deras vanliga helsningssätt, äfven mot en främling, utgöres af en omfamning, blir det ganska förlåtligt om man finner dem förtjusande. Deras nöjen utgöras förnämligast af dans och musik, derför de äro passionerade. De äro också utmärkta ryttarinnor, och då alla resor måste företagas till häst, bli öfningar i ridkonsten föremål såväl för nöje som för nödvändighet. /—/ Tobaksrökning är i bruk hos båda könen, och ehuru detta i början förefaller något stötande hos de sköna, blir man dock så oändligen villig att ursäkta denna nyck, då den näpna Hondurennan, sittande i sin hängmatta, bjuder den inträdande att taga säte brevid sig och röka en ”cigarillo”.

    Den olyckliga vägen hem

    I april 1859 håller Hjalmarsson i Arecibo bröllop med donna Francisca Margarita (Panchita) Bausa (Banza) y Solér (vilket annonseras i svenska Folkets Röst i december samma år). De får så småningom fem barn tillsammans, Francisca (Paquita), Carlos (Carl, Charles), Maria, Oscar och Julia. Åtminstone de äldre barnen skickas till Sverige för utbildning. Justus Hjalmars­son besöker sitt gamla hemland i varje fall 1857, 1867 och 1872. Möjligen har han vid de senare tillfällena med sig något av barnen för att installera dem hos släktingar i Stockholm.

    1876 är han i varje fall på väg igen, tillsammans med en 12-årig son, och tanken är att han ska lämna honom i Sverige och slå följe med sin 16-åriga dotter på vägen hem. De reser från Puerto Rico via New York och tar postångaren Cimbria mot Hamburg. Men tyvärr vill det sig inte bättre än att det blir hårt väder på Atlanten och Justus Hjalmarsson faller så olyckligt ombord på båten att han omedelbart avlider. Jag gissar att han begravs till havs. Hans förkrossade son, som inte kan göra sig förstådd bland besättning och passagerare (eftersom han endast talar spanska), förs genom rederiets försorg till väntande släktingar i Stockholm. Vad som därefter blir av honom är oklart. De tre döttrarna verkar leva som ogifta, och åldras tillsammans i Arecibo, men för övrigt är lite känt om dem.

    Den äldste sonen Carlos (Carl, Charles) däremot följer i sin fars fotspår, går som elev på apoteket i Kungälv och tar examen som apotekare vid Farmaceutiska institutet i Stockholm i januari 1882. I maj samma år reser han hem till Puerto Rico, medförande ”gamla kläder” till ett värde av 600 kronor (motsvarar idag ca 35 000!) samt 18 liter punsch. Väl tillbaka tar han så småningom – säkert helt enligt pappas plan – över apoteksrörelsen i Arecibo som drivits vidare av hans mor. Och det går bra för Carl Hjalmarsson också, 1889 blir han svensk (och norsk) vice-konsul. Han verkar dock ha haft andra fritidsintressen än fadern. Åtminstone har han inte efterlämnat några spår av forskningsresor i Världskulturmuseernas samling.

    Referenser

    ”Resebilder från Central-Amerika af en i Westindien bosatt svensk” i Illustrerad Tidning 1858, tio avsnitt med illustrationer (nr 27:10 juli, 28:17 juli), 30:31 juli, 31:7 augusti, 33:21 augusti, 35:4

    Övriga uppgifter är hämtade från Svenska Dagstidningar (Aftonbladet, Göteborgsposten, Nya Dagligt Allehanda, Post & Inrikes Tidningar, SvD m fl) på KB och andra öppna web-resurser: Svenskt Porträttarkiv, NRM/DINA, Rotemansarkivet i Stockholms stad och US Census.

    Huvudbild: Vänster – porträtt av Justus Hjalmarsson, foto: public domain. Höger – fragment av gudabild i bränd lera, föremålsnr 1877.04.0015. Foto: Världskulturmuseerna, CC-BY.