• Ett gött häng

    26 december, 2017 | Arkeologi, Bevarande, Föremål | 0 kommentarer

    Bakom Världskulturmuseernas kulisser – i magasinen – förvaras och vårdas närmare en halv miljon föremål från hela världen. Det kan vara lätt att tro att vi som jobbar med dessa, för det mesta äldre föremål, bara har intresse och ögon för historian. Tvärtom, arbetet som sker i magasinen görs lika mycket för samtiden och med blicken riktad mot framtiden.

    Vi kan egentligen inte veta vilken roll de föremål, fotografier och arkivalier som museet förvaltar, kommer att spela i framtiden, eller vilka nya kunskaper de kommer att generera. För att de överhuvudtaget skall kunna bidra med nya insikter idag eller om många år, är det dock av högsta vikt att vi ser till att alla föremål är ordnade på rätt plats och med korrekt information knuten till dem. Det är angeläget, inte bara för objektens skull, att de förvaras på ett lämpligt sätt, men också enligt vårt uppdrag att tillgängliggöra samlingarna för besökare och forskare. Med anledning av detta pågår under hösten ett uppordningsprojekt i en av magasinslokalerna tillhörande Världskulturmuseet i Göteborg.

    103:an

    I magasin 103 arbetar konservatorn och föremålsantikvarien Anna Stow och jag själv, arkeolog och föremålsantikvarie, med att ordna upp och placera de föremål som mår bäst av att hänga istället för att ligga ned på hyllplan. Främst gäller detta pilbågar, pilar och spjut, men även föremålskategorier som blåsrör, sköldar och stridsklubbor.

    Anna öppnar paket. Foto: Världskulturmuseerna, CC-BY.

    Magasin 103 kan i dagsläget se tämligen rörigt och oframkomligt ut. Golvytorna ockuperas av flertalet stora vagnar på vilka vi har sorterat upp föremålen utefter kategori och även samlingsnummer (mer om detta nedan). Sorteringen på vagnarna innebär att vi letar fram t.ex. alla pilar som kommer från samma samling innan vi hänger upp dessa tillsammans i inbördes nummerordning. På några vagnar ligger bara pilbågar, på andra spjut och på ytterligare andra ligger pilar. Vissa spjut är så långa att de sticker utanför vagnarna och så det gäller att vara uppmärksam för att inte skada sig.

    Vagnar för sortering. Foto: Världskulturmuseerna, CC-BY.

    Föremålen på vagnarna väntar på att få hängas upp på sin slutgiltiga plats i de särskilt anpassade gallersystemen i magasinet. Innan detta görs skall varenda objekt först fotograferas. Bilderna kommer att kopplas till vår databas Carlotta eftersom tanken är att varje föremål skall kunna ses digitalt. Det är också viktigt att ha föremålen dokumenterade i bild förutom ord, för att kunna identifiera eventuella objekt där id-märkningar blekts och etiketter försvunnit. Innan upphängning märks föremålen också med nya streckkodsförsedda etiketter vilka underlättar framtida inventeringar som därmed kan utföras med handscanner.

    Hundratals rosetter senare…

    Efter märkning och fotografering kan föremålen hängas upp i gallersystemen, i vilka de knyts med rosetter av bomullsband. De vilar dessutom mot långa remsor av s.k. neopolen för att inte skava mot metallen. Neopolen är en polyetenprodukt som är känd för att ha bra åldringsegenskaper. Föremålen hängs av utrymmesmässiga skäl upp utifrån kategori, d.v.s. pilbågar för sig, spjut för sig, sköldar för sig o.s.v. Varje pil, spjut och båge kräver minst två rosetter för att hänga stadigt. Så här ett otal hundra rosetter senare har Anna konstaterat att vi lätt kunde ta jobb på varuhusens presentinslagning till jul!

    Upphängning av pilbågar. Foto: Världskulturmuseerna, CC-BY.

    För ett antal år sedan omlokaliserades magasinet. Sedan dess har de flesta pilar, bågar och spjut legat omsorgsfullt nedpackade i silkespapper och wellpappkokonger. Det har inte gått någon nöd på föremålen som varit skyddade i sina paket. Däremot har ju ingen kunnat studera dem i detta tillstånd, vilket går stick i stäv med myndighetens tillgänglighetsprincip. Höstens uppordningsprojekt innebär alltså att hundratals pilar, bågar och spjut m.m. återigen kommer att se magasinsbelysningens bleka dagsljus, samt återfå sina tillfälligt skingrade ”samlingskompisar”.

    Men vad är egentligen en samling? Har museet en föremålssamling eller flera?

    Oöppnade paket med föremål i museets magasin. Foto: Världskulturmuseerna, CC-BY.

    Att samla samlingar

    Lite slarvigt kanske man talar om ett museum och dess föremålssamling. I själva verket består en museisamling av massvis av mindre samlingar, som kan bestå av allt från ett, till hundratals, eller kanske tusentals föremål. En samling är alltså en grupp av föremål som exempelvis samlades in samtidigt av en person, från en och samma plats och tid, med samma bakomliggande syfte. Det kan också vara föremål som samlats in utifrån ett tema, kanske olika typer av pilar, eller fler föremål som donerats av en givare. Vill du lära dig mer om den samlingen Världskulturmuseerna förvaltar, läs här.

    När museet beslutar att en samling föremål ska accederas till museet (eller med andra ord, bli en del av samlingen), får föremålen i samlingen unika numreringar uppbyggda efter det år samlingen inkom, nummer i ordningen som samlingen var just det året, samt individuella nummer för varje enskilt objekt i samlingen. En pil i en samling kan t.ex. heta 1955.13.0561. Samlingen var alltså den trettonde samlingen att skrivas in år 1955, och just den här pilen var en av flera hundra föremål.

    En samling behöver inte innehålla samma kategori av föremål, alltså bara pilar t.ex. En samling skulle exempelvis kunna vara en hel samurajutrustning. I vårt fall skulle samurajens pilar hängas i en grupp tillsammans, pilbågen tillsammans med andra bågar, medan rustningen skulle förvaras i ett helt annat magasin i ett klimat där den mår bäst.

    På ett sätt kan ett museums föremålssamling sägas vara ett materiellt utsnitt av mänskliga praktiker från specifik en tid och plats. Medan arkiv, fotografier och ljudupptagningar kan fånga immateriella kulturarv, som en sång, dans, ritual eller hantverk, är föremålssamlingen en annan dimension av konkreta, fysiska spår efter dessa olika aktiviteter. En föremålssamling ger information om hur människor levt sina liv och hur samhällen varit ordnade i olika platser och tider.

    En viktig aspekt i sammanhanget är dock frågan om representativitet. Vi måste fundera på om föremålen i samlingarna utgör exempel på olika perspektiv av ett samhälle eller fenomen. Representerar de olika sociala grupper eller bara en elit? Representerar de olika genus och olika åldrar? Representerar de vardagsliv eller ceremoniella sammanhang?

    Föremålen som samlats in för att kunna ge oss information och kunskap om andra kulturer och samhällen, berättar kanske lika mycket om det samhälle insamlaren kom ifrån. HUR föremålen en gång insamlats – eller för den delen, valdes bort – avslöjar rådande värderingar och hur man betraktade sin samtid, det förflutna, sig själv och andra. Våra samlingar är lika mycket ett stort stycke museihistoria, som är lika intressant och viktig att studera.

    Till skillnad mot idag, då insamlandet ofta sker genom riktade satsningar, kunde tidigare generationer samla in det man kom över. Föremål kunde även köpas in eller bytas mellan museer. På så vis finns det föremål i samlingarna som tyvärr inte har särskilt mycket information – s.k. metadata – knuten till sig. Det går kanske inte att veta mer än vem som införskaffade objektet och vilket år, eller från vilken region i världen det kommer. Föremål med så pass lite information knuten till sig skulle aldrig godkännas för accedering idag – de lever alltså inte upp till de kraven vi tittar på när vi adderar något till samlingarna. Intressanta historier om föremålet eller information om vem eller vilka som använt det och i vilka sammanhang, den kontextuella informationen, anses ha stort värde och kan öka graden av forskningsbarhet.

    En pil, är en pil, är en pil?

    Är det då inte enformigt att hänga upp samma typ av föremål dagarna i ända? Svaret är nej, för inom varje kategori finns en mycket stor variationsrikedom. Pilarna t.ex., har olika utseenden, material och funktioner. Från tunna blåsrörspilar bara några decimeter långa, med vässade spetsar eventuellt doppade i gift, finns det de som når över metern, har elaborerade styrfjädrar i granna färger, och spetsar smidda i metall, sten eller ben. Sådana spetsar är optimala för att fånga fisk med, medan andra är utformade för att få bytesdjuret att blöda mycket. Ytterligare andra är spetsiga, runda och trubbiga, för att göra djuren medvetslösa istället för att döda dem. Vissa pilar är tillverkade som små övningspilar för barn (dessa är ofta registrerade som ”gosspilar”) medan andra är rena krigspilar.

    Pilbågar från Papa Nya Guinea. Foto: Världskulturmuseerna, CC-BY.

    Upphängda spjut. Foto: Världskulturmuseerna, CC-BY.

    Några pilar är mycket enkelt utformade, men de flesta är mer än bara funktion, och är dekorerade på en mängd olika vis för att också vara estetiskt tilltalande. Det är en speciell känsla att hålla en hantverksmässigt skickligt utförd och välbalanserad pil i handen – man slås av all den nedärvda kunskap som ligger bakom tillblivelsen av varje objekt.

    Aldrig ”färdigbeforskade”

    Variationen inom samma föremålskategori är inte bara intressant utan motiverar också varför det är viktigt att museet även förvaltar kvantiteter av dem. Vissa föremål kanske inte efterfrågas idag lika ofta av forskare, men forskningspotentialen har de fortfarande, så länge vi ser till att de är korrekt uppordnade och bär med sig metadata.

    Viktigt att komma ihåg är att föremålen sällan blir, eller ens kan bli, ”färdigbeforskade”. Ny kunskap kan alltid ackumuleras genom att nya frågor ställs till objekten och samlingarna, genom utställningar som belyser dem ur hittills oprövade perspektiv samt genom att nya analysmetoder som inte tidigare funnits, kan tillämpas.

    Som arkeolog tycker jag det är framförallt detta som gör det viktigt att förvalta och bevara föremålssamlingar för både samtid och framtid; föremålens potential för social analys. Genom dem kan vi få ta del av hur människor levt sina liv i andra tider och platser och därmed också få perspektiv på vårt eget sätt att leva, både som individer och som samhälle. Sådana tankeväckande kontraster kan i bästa fall ge inspiration till förändring, att t.ex. se hur produktionssätt med mindre miljöpåverkan är möjliga. Problem vi kommer att stå inför kanske redan är lösta i andra samhällen, och svaret kan finnas för den som söker i våra rika resurser.

    Potentialen hos samlingarna är stor!

    PS

    Är du intresserad av att besöka samlingarna kan du läsa mer här.