• Bakom kulisserna – kulturskatten på Etnografiska

    19 November, 2014 | Bevarande, Föremål, Förvärvsomständigheter, Samlande | 0 kommentarer

    Etnografiska museet byggdes i slutet av 1970-talet, men här ska vi resa bakåt i tiden för att se hur samlingarna i magasinet hamnade på sin plats.

    Vi börjar två hundra år tillbaka med Linnélärljungarna. Anders Sparrman, Carl Petter Thunberg och Daniel Solander samlade under sina resor in material och föremål som idag är världsunika och i vissa fall bara finns bevarade hos oss på Etnografiska museet. Sparrman och Solander var med på James Cooks resor till Söderhavet, men vid skilda tillfällen. Thunberg däremot reste som skeppsläkare med Ostindiska Kompaniet – han besökte både Sydafrika och Japan. Föremål från dessa resor kom att inkorporeras i Vetenskapsakademiens kabinett.

    År 1900 flyttade samlingarna till det då nystartade museet på Wallingatan i närheten av Norra Bantorget, detta fick namnet Riksmuseets Etnografiska Avdelning. Många forskningsexpeditioner företogs vid den här tiden, bland annat Vegaexpeditionen, Vanadisexpeditionen samt expeditoner av Sven Hedin, Erland Nordenskiöld och Sigvard Linné. . År 1935 blev museet en egen institution ställd under Vetenskapsakademien och namnet blev Statens Etnografiska Museum.

    Efter att samlingarna hade expanderat flyttade museet från allt för små och trånga lokaler till Kungliga Livregementets dragonkaserner på Norra Djurgården. Till större delen var det tre kasernbyggnader som skulle användas som utställning och magasinslokaler.

    Under 1970-talet blev dessa lokaler för små och kändes dessutom otidsenliga. Vid denna tidpunkt bestod samlingen av 150 000 inventarienummer. Nu planerades det för en modern byggnad som var yteffektiv, säker och där det skulle gå att styra klimatet. Jan Gazelius och Gunnar Mattson fick genom en arkitekttävling uppdraget att rita det nya museet. I september 1975 stängdes museet och nedpackning och evakuering kunde påbörjas. Det textila materialet transporterades till lokaler på Skeppsholmen, keramik och sten till Garnisonen och resterande till Kartverkets gamla lokaler på Gärdet. Det flyttades också en hel del material till två av museets kvarvarande byggnader.

    I den nya byggnaden, som uppfördes mellan 1976 och1978, skapades så kallade vårdmagasin, syftet var att skapa så goda fysiska betingelser som möjligt. Idag har vi  ett allmänklimat på ungefär 50 % relativ luftfuktighet och en temperatur runt 20 grader. Vissa material med synnerliga krav har placerats i egna klimatzoner i magasinet. Detta har åstadkommits genom att rum med egna klimatanläggningar byggts efter hand. För päls och fjäder som är särskilt känsligt för malangrepp har vi en kyl med låg luftfuktighet. Vi har torrmagasin för metaller som kan vara känsliga i vissa fall och vi har magasin för bemålat material, så kallade lackarbeten, som har en högre luftfuktighet. Dessutom har vi speciella klimatrum för fotomaterial som också är mycket känsligt.

    Under de senaste åren har vi börjat optimera förvaringen med hjälp av kompaktsystem, vilket gör att vi kan få bra förvaring för ännu större del av museets samlingar. Detta arbete kommer att fortgå under många år framöver. Vi placerar, registrerar och fotograferar återkommande våra samlingar för att öka tillgängligheten för forskning, skolor och allmänheten. Någon har vid något tillfälle sagt att samlingarna är museets själ. Nu vill vi visa den för de som är intresserade av vårt arbete, museets samlingar och ja kanske rentav vår själ.

    Ritning över det ”nya” museet, byggt 1976-1979. I bottenplanet syns magasinslokalerna.

    Ritning över det ”nya” museet, byggt 1976-1979. I bottenplanet syns magasinslokalerna.

     

    CS_61x80Christian Stadius arbetar som konservator på
    Etnografiska museet.