• Bland second hand kistor och annat bättre begagnat!

    5 december, 2014 | Bevarande, Egypten, Föremål | 0 kommentarer

    Återvinning och återanvändning, begrepp som ständigt gör sig påminda i vår moderna vardag, är förstås ingenting nytt. Resurstänkande fanns även i det gamla Egypten och det kan vi se spår av i flera av Medelhavsmuseets föremål.

    Ett uppenbart exempel är att man ofta tog saker man använt i det verkliga livet med sig i graven. Man tänkte sig nämligen att nästa liv skulle vara ganska likt det liv man lever på jorden och därför behövde man personliga tillhörigheter, möbler, verktyg och framför allt mat och dryck med sig. Många vardagsföremål som hittats i gravar bär tydliga spår av användning även om det också, främst i finare gravar, återfinns föremål som ser helt oanvända ut eller har tillverkats på ett sådant sätt att de knappast skulle tålt normal användning eller ens fungerat.

    Figur 1 Huvudstöd och matta av den typ som man sov på i verkliga livet.

    Figur 1 Huvudstöd och matta av den typ som man sov på i verkliga livet.

    Det var heller inte helt ovanligt att man för begravningar även återanvände gravgods från en tidigare begravning. I Medelhavsmuseet finns två tydliga exempel på återanvända kistor:

    Figur 2 Nesyperunubs mumiebräda (NME 895). Jämför med den traditionella avbildningen för en kvinna respektive man på kistor under samma tidsperiod i nästa figur!

    Figur 2 Nesyperunubs mumiebräda (NME 895). Jämför med den traditionella avbildningen för en kvinna respektive man på kistor under samma tidsperiod i nästa figur!

    Den första är en så kallad mumiebräda (NME 895), ett slags lock som låg på mumien ungefär som en dödsmask eller övre delen av en innerkista. Denna mumiebräda hade en gång tillverkats för en kvinna som hette Nesyperunub under den 21:a dynastin (cirka år 1000 f Kr) och från inskrifterna på den får vi veta att hon arbetade som sångerska i templen som tillhörde gudarna Amun och Mut. Nu visar det sig att det finns en del modifikationer av mumiebrädan som gör att vi kan säga att den nog har återanvänts av en man, efter att Nesyperunub var död och begraven: Vi kan se att man har målat dit öron som sticker fram under peruken och det finns runda gropar strax nedanför öronen. Där har det en gång suttit örhängen, ett typiskt kvinnligt attribut som man alltså tagit bort för att mumiebrädan skulle passa bättre till en man. Vi kan också se att händerna, som sticker ut genom hennes halskrage, saknar fingrar. Dessa har sågats bort eftersom det typiska sättet att avbilda kvinnor var med öppna händer och utsträckta fingrar. Män däremot, avbildades gärna med knutna nävar, som i beslutsamhet. Det är troligt att man inte bara sågade av de utsträckta händerna utan att man även satte dit modellerade knytnävar gjorda av gipsblandning eller trä, men att de senare ramlat bort och därför ser hon så stympad ut som hon gör idag. För oss kan det tyckas märkligt att man i det här fallet inte har tyckt att det var nödvändigt att ta bort eller täcka över de kvinnobröst som tittar fram under peruken!

    Ironiskt nog fick den nya ägaren inte heller ha sin mumiebräda i fred. När mumiebrädan hittades i slutet av 1800-talet låg den nämligen i en ung kvinnas kista! Alltså har denna mumiebräda använts vid minst tre olika begravningar!

    Figur 3 Två kistor från samma tidsperiod som visar på skillnader i hur män och kvinnor avbildades. Vänster: en kvinna vid namn Ankhesenmut (NME 892), höger: En man, troligen Khonsumes (NME 890).

    Figur 3 Två kistor från samma tidsperiod som visar på skillnader i hur män och kvinnor avbildades. Vänster: en kvinna vid namn Ankhesenmut (NME 892), höger: En man, troligen Khonsumes (NME 890).

    Ett annat exempel ur Medelhavsmuseets samling är ett kistlock (MM 13940) som tillhört en manskista. Formen på kistan, i synnerhet ansiktet och peruken samt stilen på den dekoration som finns på insidan, gör att man kan säga att den tillverkades under mitten av den 18:e dynastin (cirka 1400 f Kr). Om man däremot tittar på målningarna på utsidan så är de i stil med en helt annan tidsperiod, nämligen den Ptolemeiska (332-30 f Kr). Dessutom kan man se att man har gjort om fotpartiet på kistan så att det blev mycket större är det var tidigare, i enlighet med vad som var populärt under senare tidsperioder. Av detta kan vi dra slutsatsen att man, någon gång under den Ptolemeiska tiden, måste ha plundrat den här kistan från en grav som redan då var över tusen år gammal. Sedan har man helt sonika målat om den för att den skulle bli mer modern och sedan använt den igen!

    Figur 4 Kistlock från 18:e dynastin som blivit ommålat och återanvänt i Ptolemeisk tid (MM 13940).

    Figur 4 Kistlock från 18:e dynastin som blivit ommålat och återanvänt i Ptolemeisk tid (MM 13940).

    Nu kan man fråga sig varför man ibland återanvände gamla kistor och annat gravgods i stället för att tillverka nytt inför varje begravning? Det enkla svaret är förstås; av ekonomiska skäl. Att utrusta en fin grav var mycket dyrt och graven var något man ofta samlade till under större delen av sin livstid. Tjusiga gravföremål av den typ som man ofta ser i dagens museer hade bara de mest välbeställda råd med. De allra flesta fick hålla tillgodo med betydligt enklare begravningar. I synnerhet var det råmaterialen, såsom trä och guld, som var dyra. Att göra mindre bearbetningar för att bättre passa den nya ägaren eller tidens mode, eller bara ändra lite i inskrifterna, var en mindre utgift i sammanhanget. Därför var det vanligt att gravar plundrades inom ganska kort tid efter begravningen och att föremålen eller råmaterialen bjöds ut till försäljning. På det viset blev det möjligt för fler personer i de övre samhällskikten att skaffa sig välutrustade gravar.

    En annan aspekt som är viktig i sammanhanget är att porträttlikhet inte var lika viktigt i det gamla Egypten som det ofta är idag. I stället för att försöka avbilda människor som de faktiskt såg ut med alla personliga drag och egenheter framställde man oftast människor med ett idealiserat utseende. Det är därför inte förvånande att man då och då slås av att många fornegyptiska porträtt ser ganska likadana ut. Inte ens de så kallade Fajum-porträtten från den romerska tiden, pannåer med målade porträtt som återanvändes som en slags mumiemasker, verkar ha varit särskilt porträttlika även om de vid första anblicken är mer naturalistiska än avbildningarna från det faraoniska Egypten. Vid en närmare analys upptäcker man nämligen att även dessa porträtt är standardiserade då en begränsad uppsättning kläder, frisyrer och smycken m.m. förekommer i olika kombinationer.

    Figur 5 Fajum-porträtt av en kvinna, från Romersk tid (NM Ant 2305). Man tror att dessa porträtt en gång hängt som prydnader i hemmet under den dödes livstid. När man sedan dog togs porträttet ner och virades in i mumielindorna så att det kom att fungera som en slags mumiemask.

    Figur 5 Fajum-porträtt av en kvinna, från Romersk tid (NM Ant 2305). Man tror att dessa porträtt en gång hängt som prydnader i hemmet under den dödes livstid. När man sedan dog togs porträttet ner och virades in i mumielindorna så att det kom att fungera som en slags mumiemask.

    Det var också vanligt att man kunde återanvända statyer från bortglömda gravar eller gamla tempel. I stället för att behöva göra om statyerna från grunden räckte det ofta med att man hackade bort den förre ägarens namn och skrev dit sitt eget i stället. Ord och namn var nämligen magiska i det gamla Egypten och hade man skrivit dit namnet på en person på en staty så blev statyn en ställföreträdare för den vars namn man skrivit dit, oavsett hur han eller hon verkligen såg ut.

    Vidare kan man fundera över den moraliska aspekten; hur kunde man plundra gamla gravar när man visste att den döde faktiskt behövde sina gravgåvor för att fortsätta leva i nästa liv? Svaret tycks vara att den så mänskliga egenskapen skrupelfrihet förekom även bland de gamla egyptierna och genom nätverk av mindre nogräknade köpmän florerade handeln med begagnat gravgods.  Det faktum att man gjorde om kvinnokistor för att passa män och tvärtom tyder dessutom på att man kunde överta en kista från en avliden familjemedlem istället för att köpa plundrat gravgods. Praktiskt och billigt men kanske rentav magiskt då kistan skulle fungera som en koppling till den anhörige som sedan länge varit död och redan passerat vidare till nästa liv?

    Gravplundring verkar under vissa tider ha förekommit även på officiell nivå. I slutet av Nya Riket, till exempel, var de politiska och ekonomiska omständigheterna svåra och det verkar som om man från administrativt håll systematiskt började tömma gamla kungagravar och andra rika begravningar i syfte att ta tillvara på guld och andra värdefulla material och föremål. Kungarnas mumifierade kroppar packades om och gömdes sedan undan i några hemliga gravhålor med förhoppningen om att mumierna skulle få vila ostörda för all framtid, trots att de berövats det mesta av sin gravutrustning. Denna handling gjordes av vördnad för de gamla regenterna, eller kanske av rädsla för vad som skulle hända om deras kroppar förstördes.

    Figur 6 Tutankhamons dödsmask som finns att beskåda på Egyptiska Muséet i Kairo. Källa: Wikimedia Commons, http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/53/Tutankhamun_Mask.JPG.

    Figur 6 Tutankhamons dödsmask som finns att beskåda på Egyptiska Muséet i Kairo. Källa: Wikimedia Commons, http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/53/Tutankhamun_Mask.JPG.

    Återanvändning av gravgods eller till och med hela gravar förekom även i de allra högsta kretsarna. Många av de fantastiska föremål som återfanns i Tutankhamons grav var faktiskt inte ämnade åt honom från början. Tutankhamon dog redan i övre tonåren och troligen skedde det oväntat, genom en olycka eller plötslig sjukdom. Detta gjorde att man behövde ställa i ordning en kungagrav med kort varsel och det fanns sannolikt inte tid att låta tillverka alla de skatter som förväntades följa en kung i graven. I stället lade man ned gravgods som kommit från tidigare kungars gravar eller som förberetts för någon annan i kungafamiljen, som ännu inte var död. Ett av de föremål som man tror var tillverkat för någon annan men som sedan modifierats för att bättre passa Tutankhamon är den så berömda dödsmasken. Analyser visar nämligen att den del som utgör själva ansiktet har bytts ut och uppvisar en annan tillverkningsteknik än resten av masken. Dessutom kan de håltagna öronen tyda på att masken en gång tillhört en kvinnlig regent!

    CarolinCarolin Johansson arbetade som intendent för Egypten på Medelhavsmuseet i Stockholm. Carolin har en magisterexamen i egyptologi.