• David Bowie och Japan

    22 januari, 2016 | Föremål, Fotografier | 0 kommentarer
    David Bowie med fotografen Masayoshi Sukita.

    David Bowie med fotografen Masayoshi Sukita som tagit många av de ikoniska bilderna av Bowie. 1989.

    11 januari vaknade vi upp till nyheten om musikartisten David Bowies bortgång och många bedyrade sin kärlek till honom och vad hans artistgärning betytt för dem i media, särskilt i sociala medier.

    Vad kan det finnas för kopplingar till Bowie i Världskulturmuseernas samlingar och verksamhet? Ja, direkt finns det ju inga vilket jag förstås måste beklaga, men indirekt kan man se vissa samband. Bowie hade ju ett särskilt intresse för japansk kultur, något som vi har tydligt representerat på Världskulturmuseerna. Rent kvantitetsmässigt upptar det japanska materialet i form av bildkonst, konsthantverk, vardagsföremål och foton inte någon stor del av helheten på Världskulturmuseerna. Runt 10000 föremål på våra fyra museer kommer från Japan. Men den ganska lilla omfattningen proportionellt sett till trots är japansk kultur synlig på många sätt i verksamheten. I våra museers utställnings- och programhistorik framgår tydligt att japansk kultur lockar många besökare och genom många år varit angeläget att ta upp i museiverksamheten. Ett exempel på kommande Japan-satsningar är byte av tema i Galleriet inne i den permanenta Japan-utställningen på Östasiatiska museet. Nu visas där japansk textil, träsnitt och foton ur samlingarna. Från och med 20 februari visar vi träsnitt av Utagawa Hiroshige (1797-1858) ur samlingarna. En större satsning är Etnografiska museets uppdaterade tillfälliga Japan-utställning som öppnar till påsk.

    Genom att titta på hur, när och vad som insamlats och inköpts till Världskulturmuseernas, i synnerhet Östasiatiskas, Världskulturmuseets och Etnografiskas, samlingar kan vi se flera vågor av Japan-intresset. En glimt av denna dynamik synliggörs särskilt i tre montrar i Östasiatiska museets permanenta Japan-utställning som öppnade 2011. Där finns även en digitalstation som ger en glimt av senare tiders Japan-intresse i Sverige.

    Japan har utövat en stark dragningskraft på ”Väst” sedan portugiser för första gången, av en slump, hamnade på de japanska öarna 1543. Det finns nog lika många skäl till Japan-intresse som det finns Japan-intresserade men i korthet startade den breda allmänhetens intresse genom intresset hos konstnärer och kulturintresserade under andra hälften av 1800-talet efter att Japan öppnade sig efter sin över 200-åriga isolering. De föremål som i stora mängder tidigt kom ut på marknaden var bland annat träsnitt, en billig, massproducerad bildtyp som framförallt var folkets bilder i hemlandet (och därmed inte alltid uppskattades av de högre klasserna). Vanligtvis till priset av en skål nudlar kunde en köpa sig en ”affisch” med sin favoritskådespelare eller ett landskap. Numera betingar dessa bilder förstås mycket högre summor.

    Japan deltog på olika kommersiella världsutställningar med samtida formgivning under andra hälften av 1800-talet. De stora städerna i Europa hade butiker med så kallad kuriosa, där en kunde köpa billiga japanska saker, konsthandlarna saluförde dyrare konst. På så sätt spred sig intresset och något senare kom till exempel även kampkonster till ”Väst”. Redan tidigt blev modeskapare influerade av japanskt mode, i synnerhet av kimonon. Detta syns redan under 1600-talet då trendriktiga holländska killar beställde kimonor och senare syns influenser även i dammodet, särskilt från sent 1800-tal och framåt. Det riktiga intressanta, anser jag, är hybridformerna, när en inte riktigt kan säga var en trend startar och slutar, när influenserna böljar fram och tillbaka.

     

    David Bowie under Aladdin Sane-epoken. Design Kansai Yamamoto, foto Masayoshi Sukita 1973.

    David Bowie under Aladdin Sane-epoken. Design Kansai Yamamoto, foto Masayoshi Sukita 1973.

    För att återgå till Bowie: han var en man som i likhet med andra konstnärer tog till sig och påverkades av en mångfald inspirationskällor och platser och som själv var mycket innovativ och visuell. Bowie samarbetade till exempel med den japanske fotografen Masayoshi Sukita som under ca 40 års tid tog några av de mest berömda bilderna av honom. Den första bilden här kommer från en utställning i Australien av Sukitas verk.

    Den starkaste kopplingen mellan Bowie och äldre japansk kultur var annars till teaterformen kabuki, den urbana medelklassens teater som fortfarande lever som teaterform. Till kabukin-teaterns värld av stjärnskådespelare och ”bigger then real”-anspråk (bortom realistisk teater) är knutna en typ av träsnitt, som fungerade som idolportätt. Av denna bildtyp finns det över hundra i Östasiatiska museets magasin.

    Träsnitt: scen och salong från en kabuki-teater. Omtryck av original från 1810-talet av Utagawa Toyokuni I (1769-1825). Östasiatiska museet, inventarienummer OM-1994-0010.

    Träsnitt: scen och salong från en kabuki-teater. Omtryck av original från 1810-talet av Utagawa Toyokuni I (1769-1825). Östasiatiska museet, inventarienummer OM-1994-0010.

    Bowie var många gånger i Japan, både i Kyoto och i Tokyo, i synnerhet i stadsdelen Harajuku, en stadsdel som sedan efter andra världskriget gjort sig känd som centrum för olika subkulturer för ungdomar och unga vuxna (den första platsen där en enligt uppgift kunde köpa amerikanska jeans efter kriget). Betydelsen ökade under sent 1950-tal och framåt. Harajukus betydelse för gatumodet i Japan kan inte överskattas och sedan internets uppkomst har trenderna spridit sig som en löpeld till ”Väst” och där gett upphov till egna former av tolkningar av olika moden och livsstilar (exempelvis Lolita). Det här är en samtida version av alla vågor av intresse för japanskt mode och stil i rakt nedstigande led från Hollands coola 1600-talskillar.

    Det är förstås inte lätt att veta vad som var Bowies eget kreativa geni och vad som kom utifrån, som det japanska. Men säkert är att han vistades i Harajuku under 1970-talet och att han 1971 uppmärksammade den japanska modeskaparen Kansai Yamamoto på hans show i London. Kansai var den förste modeskaparen från Japan som visade mode i London. 1971 visade han bland annat kläder med starka influenser från just den mer folkliga kabuki-teatern och den aristokratiska no-teatern.

    Tre scenkostymer av Kansai Yamamoto frö Bowie. En del av texten längst  till höger är Bowies namn på japanska och betyder: "One who spits out words in a fiery manner”.

    Tre scenkostymer av Kansai Yamamoto för Bowie. En del av texten på manteln längst till höger är Bowies namn på japanska och betyder: ”One who spits out words in a fiery manner”.

    En del av dessa plagg lånade Bowie och efter det anlitade han Kansai flitigt för flera turnéer som till exempel i samband med hans utgivningar av Ziggy Stardust, A Space Oddity och Aladdin Sane  Givetvis fanns även annan inspiration men kanske var det mötet mellan ”Öst” och ”Väst”, Kansais futuristiska, nyskapande kostymer, och självklart den könsmässiga ambivalensen eller androgyniteten som starkt bidrog till den översvallande fascinationen över Ziggy Stardust med flera karaktärer. Som det uttrycks i katalogen till David Bowie is (den stora turnerande utställningen från Victoria & Albert Museum i London, nu på turné Holland):

    ”… he made Ziggy a strange amalgam of samurai warrior and kabuki onnagata – the male actor who played female roles in Japanese traditional theatre”. Citat ur katalogen Dawid Bowie is (redaktörer Victoria Broackes, Geoffrey Marsh, 2013), s 72.

    På Bowies Japan-turné 1973 fick han lektioner av Japans mycket berömda onnagata, Bando Tamasaburo V (född 1950) i att sminka sig som på kabuki-teatern. Bowies berömda eldröda frisyr skapades av Kansai efter inspiration från just kabuki enligt flera, bland annat Japan-kännaren Helen Thian.  Även inom den aristokratiska no-teatern kan röda peruker användas. Rent allmänt kan en se Bowies tonvikt på det starkt visuella som teatralt, något bortom den vanliga, vardagliga världen.

    Träsnitt: Manlig skådespelare som geishan Izumiya Okuni. Utagawa Kuniyoshi (1797-1861). Östasiatiska museet, inventarienummer OM-1987-0117.

    Träsnitt: Manlig skådespelare som geishan Izumiya Okuni. Utagawa Kuniyoshi (1797-1861). Östasiatiska museet, inventarienummer OM-1987-0117.

    Bland de många kabuki-träsnitten på Östasiatiska museet finns flera som avbildar just kvinnorollskådespelare, onnagata. Det var en kvinna, Okuni, som startade det som kallas kabuki-teatern på tidigt 1600-tal då hon blandade religiösa sånger och erotiskt utmanande danser, ofta med könsöverskridande klädsel och ett kristet kors fåfängt dinglande som en modedetalj, en stilpoäng i likhet med artisten Madonna på 1980-talet. Okunis följe av både män och kvinnor grundade alltså den teaterform som idag har status som immateriellt kulturarv hos UNESCO genom sina uppträdanden på Kamo-flodens uttorkade flodbädd i Kyoto. 1629 förbjöds de omåttligt populära kvinnliga dansarna/aktriserna att uppträda, då deras popularitet och sidoverksamhet i form av prostitution gav upphov till bråk och social oro. Av en del forskare kan detta tolkas som klassöverskridande möten som var svåra att styra för makthavarna, helt enkelt ett hot mot ordningen som makten var mycket mån om att upprätthålla. Det sociala sammanhanget under sent 1500-tidigt 1600-tal innehöll protester mot den rådande ordningen i form av kabukimono, män som var igenkännbara genom sin extrema klädsel, speciella frisyrer och svärd. Majoriteten av dem var herrelösa samurajer (ronin) och dessa gäng ansågs provokativa av makthavarna. Det ursprungliga begreppet för kabuki betydde just något avvikande, skrämmande och normbrytande, något ”krokigt”.

    Unga män tog över kvinnorollerna men eftersom även deras popularitet (inklusive prostitution) orsakade samma problem, fick de lämna över kvinnorollerna till vuxna män från och med 1652. Sedan dess har män utvecklat och förfinat konsten att spela kvinna även om förbudet mot kvinnliga aktriser egentligen upphörde 1868 då Japan började moderniseras.

    Att en äldre man spelar en ung kvinna är inte märkligt sett till den globala teater- och scenhistorien. I till exempel Shakespeares pjäser spelades alla roller av män. Konsten att spela kvinna i kabuki kan tolkas på flera sätt. Kanske kan onnagata-skådespelares popularitet förstås som just lockelsen att veta att det är en manskropp som, mer eller mindre, ”skiner igenom” det som ser ut som en kvinnas utseende. Denna ambivalens kan ge en särskild lockelse hos publiken. Vissa forskare hävdar att målet för onnagata inte i första hand är att imitera kvinnor utan att uppnå ett utseende som ursprungligen kom från den unge mannens skönhet (bishonen no bi), som var mycket eftertraktat i homosexuella kretsar i Japan.

    Kanske kan vi betrakta David Bowie som det sena 1900-talets kabukimono, en som befriade många, både män och kvinnor, från trånga normer och könsroller och i likhet med teatern fick oss att drömma om något bortom, en annan värld.