• Den förste svensken i Nubien & samlingen som brann upp

    6 October, 2014 | Arkeologi, Bevarande, Föremål, Förvärvsomständigheter | 3 kommentarer

    År 1811 tillträdde Sven Fredrik Lidman (1784-1845), tidigare docent i arabisk litteratur vid Uppsala universitet, tjänsten som predikant vid Sveriges beskickning i Konstantinopel. Lidman, som besatt ett gediget intresse för orientalisk kultur och språk, hade under sin tjänstgöring tillfälle att besöka flera områden kring Medelhavet.

    Figur 1 Sven Fredrik Lidman, porträtt målat av Johan Gustaf Sandberg. Källa: Wikimedia Commons, http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/0/07/Sven_Fredrik_Lidman.jpg.

    Figur 1 Sven Fredrik Lidman, porträtt målat av Johan Gustaf Sandberg. Källa: Wikimedia Commons

    Det var just vid denna tid som Egypten alltmer började bli en populär destination för resenärer, vetenskapsmän och upptäckare. Napoleons Egypten-expedition kring sekelskiftet 1700-tal/1800-tal hade väckt ett Europeiskt intresse för den fornegyptiska kulturen och Mohammed Ali, som verkade som vicekonung i Egypten från 1811, öppnade upp landet för omvärlden.

    Det var med sådana rekommendationer som Lidman, tillsammans med estländaren Otto von Richter, seglade uppför Nilen 1815. Till skillnad från de flesta andra resenärer vid den här tiden vände de inte när de nådde Nilens första katarakt, vid Aswan. I stället var de fast beslutsamma att fortsätta ännu längre söderut. Här kom de att besöka det Nedre Nubien, ett område som då fortfarande till stor del var oupptäckt mark och Lidman var sannolikt den förste svensk som satte sin fot där. På sin väg beskrev de noggrant många av de tempel som kantade Nilens strand. Dessa monument är idag förstörda eller har flyttats till nya platser eftersom man under 1960-talet byggde Höga Dammen i Aswan och området är idag begravt under Nassersjöns enorma vattenmassor. Ibrim, kom att bli deras sydligaste destination eftersom de där tvingades vända på grund av konflikter mellan rivaliserande stammar längre söderut. Hade de bara fortsatt ännu en kort sträcka hade de kommit till det stora templet i Abu Simbel som återupptäckts bara två år tidigare av den schweiziske forskningsresanden Burckhardt. Detta tempel låg dock fortfarande nästan helt täckt av sand och dess magnifika yttre kom inte i dagen förrän 1817 då den italienska äventyraren Belzoni med stor möda frilade det stora templets fasad.

    Under färden genom Egypten samlade Lidman en mängd fornegyptiska föremål och gamla manuskript som han förde med sig tillbaka till Konstantinopel. Lidmans samling packades i elva lårar i väntan på att skeppas till Sverige, där Lidman föreställt sig att de skulle utgöra en viktig del i en offentlig samling. År 1818 brann dessvärre det Svenska palatset i Konstantinopel när Lidman var på ett tillfälligt besök i Sverige. Nästan hela Lidmans samling hade förstörts i branden. Endast en liten del av föremålen hann räddas undan lågorna. Troligen var det enstaka föremål som förvarats i de intilliggande magasinen, eller som Lidman haft inne på sitt eget rum, placerat i palatsets nedre botten och som lätt kunde tömmas.

    Kort efter den förödande branden fick Lidman lov att återvända till Sverige för gott. Där verkade han först som lektor och senare som domprost i Linköping. Lidmans dokumentation från Egypten-resan, som på den tiden skulle varit ett viktigt bidrag till vetenskapen, publicerades aldrig. Det sägs att tiden i Konstantinopel och förlusten i branden påverkade Lidman så till den grad att han sällan ville tala om detta under den resterande delen av sitt liv. Dock finns en kortare reseskildring skriven av Lidman bevarad i Götiska förbundets tidskrift Iduna. Lidman assisterade även vid den postuma publikationen av Richters dagboksanteckningar som “Wallfahrten im Morgenlande”.

    Figur 2 Delar av Lidmans opublicerade material från resan i Nubien. Dessa uppslag visar skisser av Kalabsha-templet. Foto: Jonas Lidman www.lidmanarkivet.se.

    Figur 2 Delar av Lidmans opublicerade material från resan i Nubien. Dessa uppslag visar skisser av Kalabsha-templet. Foto: Jonas Lidman www.lidmanarkivet.se.

    Vad som hände med återstoden av hans samling är inte helt säkert men äldre notiser visar på att åtminstone delar av den till slut anlände till Sverige. Tre reliefer från Nya riket (ca 1200 f.Kr.) som Lidman sannolikt hemförde hamnade i stiftsbiblioteket där de ironiskt nog under slutet av 1900-talet åter fick utstå en förödande brand. Relieferna blev svårt skadade men genom ett noggrant konserveringsarbete kunde de återställas och kan idag beskådas i Linköpings stadsbiblioteks kuriositetskabinett.

    Figur 3 Kuriosakabinettet i Linköpings stadsbibliotek med de tre restaurerade relieferna från Lidman. Foto: Linköpings stadsbibliotek.

    Figur 3 Kuriosakabinettet i Linköpings stadsbibliotek med de tre restaurerade relieferna från Lidman. Foto: Linköpings stadsbibliotek.

    I Medelhavsmuseets magasin finns idag en präktig men illa åtgången mumiekista från den 21a dynastin (ca 1000 f Kr). Äldre anteckningar avslöjar att kistan skänktes år 1826 av ”domprosten S F Lidman”. Ett gammalt brev från samma år anger att Lidman ämnade skänka en kista med tillhörande mumie till ”Riksmuseet” med villkor att mumien skulle öppnas och undersökas. Sannolikt är det fråga om samma kista! Vad som verkligen hände med mumien är okänt men i en katalog över fornegyptiska föremål från 1868 står det att läsa att ”lemningar af en mumiesvepning samt några ben av skelettet” ska ha funnits i kistan. Dessa finns inte kvar idag, men det var under 1800-talet vanligt att fornegyptiska mumier lindades upp inför publik och ofta blev mumien så förstörd av detta att endast rester av den eller ingenting alls återstod.

    Figur 4 På mumiekistans ena kortsida finns en gammal etikett där det står ”En Mumie från Memphis Skänkt af Domprosten Lidman 1826” (NME 008).

    Figur 4 På mumiekistans ena kortsida finns en gammal etikett där det står ”En Mumie från Memphis Skänkt af Domprosten Lidman 1826” (NME 008).

    I Medelhavsmuseet finns även andra föremål som troligen, via omvägar, har kommit från Lidmans Egypten-resa. Ett av dessa är en praktfull kalkstensstele som har mycket av den ursprungliga bemålningen bevarad. På denna kan man skåda ödesgudinnan Renenutet i form av en kobra och månguden Iah i form av en Ibisfågel. Om man tittar noga kan man se att konstnären på ett fiffigt sätt har utnyttjat naturliga knölar av flinta i kalkstenen för att ge form åt gudarnas huvudbonader: Renenutet bär en solskiva, och Iah bär fullmånen och månskäran. Stelen är tillägnad skrivaren Ramose, som man kan se i den nedre delen av stelen. Där knäböjer han inför kartuscher (omslutningar) av kungen Ramses II:s namn.

    Figur 5 Stele från Deir el Medina (MM 18565).

    Figur 5 Stele från Deir el Medina (MM 18565).

    En annan stele som tros ha kommit från Lidmans samling föreställer också en knäböjande skrivare (även denne vid namn Ramose), inför en lång hieroglyfinskription. Texten utgörs utav en bön till guden Amon.

    Figur 6 Stele från Deir el Medina (MM 18566).

    Figur 6 Stele från Deir el Medina (MM 18566).

    Båda stelarna kan idag beskådas i Medelhavsmuseets nya utställning om Egypten. Där ingår de i den del som illustrerar livet i en fornegyptisk by, dess invånare och religiösa uttryck. Just de här stelarna kommer ifrån den kanske arkologiskt mest välbevarade byn, Deir el Medina, som fanns i Thebe, den plats som idag heter Luxor. Där bodde de konstnärer och arbetare som högg ut och dekorerade kungagravarna i Konungarnas dal under den senare delen av Nya riket (ca 1300-1100 f Kr).

    Här slutar historien om en samling som, om den hade bevarats intakt, troligen hade utgjort en betydande andel av de fornegyptiska antikviteter som genom historien hamnat i svenska offentliga samlingar och som skulle ha gjort Lidman stor ära. I stället medförde den tragiska branden att Lidman kom tillbaka nästan tomhänt och länge drogs med skulder och olust från hans orientaliska äventyr. Den lilla grupp egyptiska saker som efter Lidmans död ärvdes av hans son Rudolf hamnade, enligt en äldre släktkrönika, såsmåningom på soptippen genom Rudolfs änkas försorg. Hon sägs ha motiverat handlingen med att ”ingen kan begära av en fattig änka att hon skall betala flyttningskostnader och hyra för gammalt skräp”!

    CarolinCarolin Johansson arbetade som intendent för Egypten på Medelhavsmuseet i Stockholm. Carolin har en magisterexamen i egyptologi.

     

    Taggar: