• En niombos vedermödor

    Det är något speciellt med niombo. De kongolesiska tygfigurerna med sina karaktäristiska armgester har blivit ikoner i museisamlingar, utställningar och böcker om Afrikas konsthistoria. Detta beror delvis på att deras ursprungliga användning – som liksvepning för framstående personer i samhället – har kittlat europeiska betraktare med förkärlek för exotiska uttryck och i deras ögon märkliga sedvänjor.

     

    Niombo (eller kimbi) användes fram till och med 1930-talet i kongotalande byar i området kring Kingoyi i gränslandet mellan Republiken Kongo och Demokratiska Republiken Kongo. Kingoyi råkade också vara en av de viktigaste orterna för den svenska missionen från 1900 och framåt med kyrka, seminarium, sjukstuga och så småningom till och med ett museum. Den sista niombo-begravningen sägs ha skett 1932 och de skickliga konstnärer som ägnade sig åt denna skulpturkonst gick gradvis ur tiden. Makosa från Kingoyi, som gjort flera niombo som nu finns i museisamlingar över hela världen, var kanske den störste av dem som konstvärlden känner till idag.

    En begravning ska jus äga rum. Niombo-makaren Makosa i Kingoyi, december 1926. Foto: Josef Öhrneman. Etnografiska museet, Inv. nr. 0186.0010.

    En begravning ska just äga rum. Niombo-makaren Makosa från Kingoyi lägger sista handen vid sitt verk, december 1926. Foto: Josef Öhrneman. Etnografiska museet, inv. nr. 0186.0010.

    Längre norrut, runt distriktet Mouyondzi hos de kongotalande bembe, fanns liknande figurer – muzidi (sing.) – som också de hade att göra med ritualer för de döda och deras andar. En släktgrupp lät tillverka en muzidi för att minnas och kommunicera med en avliden släkting när man misstänkte att släktingen orsakade olika sorters problem för de levande. Delar av anfaderns eller anmoderns kvarlevor placerades i skulpturen som alltså fungerade som ett relikskrin. Hur dessa föremål användes i nedre Kongo, deras symboliska betydelser och rituella användning, är ett fascinerande kapitel. Men jag tänker inte skriva så mycket om detta här (kanske får jag återkomma i ett senare inlägg), utan helt fokusera på föremålens liv utanför Centralafrika.

    Muzidi från byn Kolo, distriktet Mouyondzi i Kongo-Brazzaville. Insamlad av missionärerna Karl Edvard och Selma Laman 1915-1919. Foto: Rose-Marie Westling. Etnografiska museet, inv. nr. 1954.01.2332.

     

    Det är nämligen så att Världskulturmuseerna i Göteborg och Stockholm förvaltar den största samlingen av niombo och muzidi i världen och säkerligen några av de mest välkända och ikoniska exemplaren. Att de flesta av de figurer som förvärvades av olika europeiska museer samlades in av svenskar beror som sagt på den intensiva närvaron av Svenska Missionsförbundet i både Kingoyi i söder och runt Mouyondzi i norr.

    Fortfarande väcker niombo och muzidi fascination och det handlar inte bara om att de förknippas med mänskliga kvarlevor. Så vitt jag vet innehåller ingen av de niombo-skulpturer som finns i världens museisamlingar mänskliga kvarlevor. De köptes direkt av konstnärerna innan de hunnit användas. Nej, det är något med själva föremålen som lockar och drar. Under förra veckan var till exempel den dansk-jamaicanska konstnären Michelle Eistrup på Etnografiska museet i Stockholm för att på nära håll studera, filma och fotografera flera av museets niombo- och muzidi-skulpturer. Många andra internationella forskare och museer har genom åren visat stort intresse. Två av våra mizidi var 2007-2008 utställda på Metropolitan Museum i New York, ett av världens mest prestigefyllda kulturhistoriska museer. Detsamma gäller den stora niombon på Världskulturmuseet i Göteborg som även gjorde resan över Atlanten under det tidiga 1980-talet. Den kan nu ses i utställningen Tillsammans i Göteborg.

     

    Niombo med barn. Utställningsbild från Tillsammans (2015-) på Världskulturmuseet i Göteborg. Inv. nr. 1938.27.0001-2

    Niombo med barn från byn Kihanga i Kongo-Brazzaville, tillverkad av Makosa under 1930-talet. Utställningsbild från Tillsammans (2015-) på Världskulturmuseet i Göteborg. Inv. nr. 1938.27.0001-2

    Museiföremål kan ses som ett slags ambassadörer som på andra platser och i skilda tider får representera en konstnär, ett bildspråk, ett samhälle, en tidsanda eller en sedvänja. Eller ett museum. De mest berömda föremålen blir ofta ett museums ikoner. Tänk på Mona Lisa och Louvren, Nefertiti och Neues Museum, Parthenon-friserna och British Museum. Niombon och Etnografiska museet i Stockholm? Här kanske någon (inte minst mina kollegor) vill protestera. Just den niombo som är (ständigt) utställd på Etnografiska museet är kanske den allra märkligaste – inte minst till utseendet. Den är verkligen inte vacker: armarna är olika långa och torson kvadratisk. Till skillnad från Makosas mästerverk i Göteborg känns den lite medtagen och sorglig och kanske just därför har den aldrig fått åka till fina museer i USA eller Europa, eller blivit fotograferad för att medverka i påkostade kataloger.

     

    Niombo från Kingoyi, 1906. Etnografiska museet inv. nr. 1906.58.0001. Foto: Tony Sandin.

    Det är trots allt den största som finns i en museisamling (2.75 m hög) och har en något brokig historia. Tillverkad i Kingoyi runt 1906 av en till namnet okänd lokal konstnär (men han finns troligen med på bild från Kingoyi, till höger om niombon nedan) på beställning av missionären Edward Karlman, som i sin tur agerade på en förfrågan från museichefen Erland Nordenskiöld. Från allra första början var figuren problematisk, eftersom projektet blev försenat och de konstnärer som påbörjade niombon inte kunde slutföra jobbet. Den skickades ändå till sist till Sverige och blev ett av huvudnumren vid den stora Missionsutställningen i Stockholm 1907. I dagspressen kallades den bland annat för ”gigantiskt beläte” men väckte också stor förundran bland publiken.

    Niombo i Mukimbungu, 1906, med icke namngiven tillverkare, okänd person och missionären Edvard Karlman. Etnografiska museets arkiv.

    Niombon vid missionsstationen i Mukimbungu, 1906, med icke namngiven tillverkare, en annan okänd person och missionären Edvard Karlman. Här är skulpturen närmare 4 meter hög, enligt brev från Karlman till Nordenskiöld 2/11 1906. Etnografiska museet, okänd fotograf.

    0034.0031

    Niombon utställd i Stockholm på den Etnografiska missionsutställningen, 1907. Skulpturen hade då med hjälp av Karlmans instruktioner satts ihop igen efter transporten till Sverige. Foto: Axel V. Malmström, Etnografiska museet, inv. nr. 0034.0031.

    Men niombons vedermödor slutade inte där. Någon gång mellan 1907 och 1926 gjorde någon på museet om den, kapade torson åtskilliga decimeter, gav den nya ben och ”tatueringar” i traditionell nedre Kongo-stil. Dessutom har någon hängt ett höftskynke av raffiaväv över figurens underliv, trots att den inte har något särskilt att dölja.

    Niombon i Etnografiska museets utställning "Afrikas folk" 1926. Foto: Ernst Manker

    Niombon i Etnografiska museets utställning ”Afrikas folk” 1926. Här betydligt kortare. Foto: Ernst Manker

    Det visar sig att även den stora niombon i Göteborg har transformerats: den kvinnliga figuren hade ursprungligen ett barn hängande vid sitt bröst, vilket går att se på den här bilden från 1939. De båda separerades i samlingen och ställs sedan dess ut var för sig.

    Makosas niombo med barnfiguren 1939 strax efter att den skänktes till Göteborgs Etnografiska museum (numera Världskulturmuseet) av missionären och forskaren Efraim Andersson. På bilden även Walter Kaudern. Världskulturmuseet, inv. nr. 013591.

    Makosas niombo med barnfiguren strax efter att den skänktes till Göteborgs Etnografiska museum (numera Världskulturmuseet) av missionären och forskaren Efraim Andersson. På bilden även museichefen Walter Kaudern. Världskulturmuseet, inv. nr. 013591.

    Samma öde har drabbat många afrikanska skulpturer i museimagasin och i samlares och missionärers bokhyllor genom åren: fernissa har lagts till, detaljer har lossnat, vidhängande medicinpåsar har försvunnit, färg har bleknat och könsdelar har täckts över. Det påminner oss om att vi måste betrakta museiföremål som ständigt föränderliga både i sin form, betydelse och vad de kan säga om världen.

    Det finns mycket mer att säga om niombo. Varför har alla öppna munnar? Vad betyder armarnas position? Dekorationerna på magen och i ansiktet? Den röda färgen? Varför har så många konstnärer avbildat dem i sin konst? Hur är de uppbyggda? Varför begravde man sina döda i dockor? Är de verkligen tomma? Men det får bli någon annan gång.

     

    Läs mer

    Sök i Världskulturmuseernas samlingsdatabas på ordet ”niombo”

    Gustafsson Reinius, Lotten. 2005. Förfärliga och begärliga föremål: Om tingens roller på Stockholmsutställningen 1897 och Etnografiska missions-utställningen 1907. Stockholm: Etnografiska Museet. (köp den här!)

    LaGamma, Alisa, 2007, Eternal Ancestors: The Art of the Central African Reliquary, New York; New Haven, London: The Metropolitan Museum of Art; Yale University Press.

    Thompson, Robert F., 1981. “Niombo and Muzidi: Grand Advocates for the Other World, Judges from the Dead,” in Thompson, Robert F. and Joseph Cornet, Four Moments of the Sun: Kongo Art in Two Worlds, Washington.

    Widman, Ragnar, 1967. The Niombo cult among the Babwende. Monograph series / The National Museum of Ethnography, Stockholm, Sweden: 11.