• Grekisk gudatro i romerska anatolien

    3 November, 2014 | Arkeologi, Föremål, Förvärvsomständigheter | 0 kommentarer

    Två offerstenar (stele) och en hammare donerades för ett antal år sedan till Medelhavsmuseet och har nyligen förts in i rullorna som museets senaste nyförvärv. Föremålen är daterade till romersk kejsartid omkring 200-300 e.Kr. och härstammar från västra Anatolien (nuvarande Turkiet). Under antiken kallades området för Frygien och det var bland annat känt för sin rikliga tillgång på marmor.

    Materialet i föremålen (Frygisk marmor) liksom gravreliefernas relativt schematiska stil visar att de var tillverkade lokalt, långt från maktens och propagandans korridorer i Rom. Föremålen har förvisso likheter med gravreliefer från andra delar av romarriket men samtidigt uppvisar de också en stark lokal prägel manifesterad i utformingen av reliefscenerna liksom i inskriptionernas språk och språkbruk. Exempelvis är inskriptionerna skrivna på grekiska snarare än på latin vilket vi hade kunnat förvänta oss om föremålen hade varit tillverkade i Rom. I Frygien fortsatte grekiska att vara det viktigaste språket trots att området redan 130 f.Kr. integrerades som en provins i det romerska riket. På samma sätt fortsatte man i Frygien att använda de äldre grekiska namnen på sina gudar. Föremålen, som troligen härstammar från samma lantliga helgedom i Yanal Mavkii nära Kurudere i västra Turkiet, bär alla inskriptioner tillägnade Zeus.

    På den ena offerstenen avbildas en hammare i relief som bär dedikationen: ”Från Amas, Mnoas dotter, till Zeus Alsénos ära”. Prefixet Alsénos användes ofta lokalt i Frygien, det betyder ”den heliga skogen” och var möjligen en fusion av Zeus med en äldre lokal gudom som vi inte längre känner namnet på.

    En liknande inskription finner vi på en hammare i marmor, här läser vi: ”(Från) Papas, Manès son, till Zeus Alsènos ära”. Minst lika intressant som inskriptionen är hammaren själv vilken möjligen användes vid ceremonier i helgedomen. Den användes kanske till att offra tjurar till gudens ära. Vidare är hammarens form typisk för de verktyg som användes vid bearbetning av den lokala marmorn.

    Det tredje objektet, också en offersten med en dedikation, föreställer en oxe som enligt dedikationen utgör ett offer från en viss Appas Artémô, till Zeus.

    Generellt i Romarriket var marmor ett exklusivt och kostsamt material vilket ofta begränsade användningen till de rikaste skikten i samhället. Ett väl utfört monument i marmor signalerade både rikedom och klass. I Frygien var det dock annorlunda. Den stora tillgången av marmor i kombination med en omfattande stenindustri gjorde att även samhällets mindre bemedlade hade råd att antingen utföra ett symboliskt offer i marmor eller att resa en sten till minne av sig själv, till en bortgången anhörig eller till en vän. Våra föremål utgör utmärkta exempel på detta. Helgedomen till Zeus Alsénos vilken var belägen i de oländiga, skogsklädda bergsområdena i västra Anatolien, brukades framförallt av skogshuggare, herdar, stenhuggare och bergsmän och deras familjer. Offerstenen med hammaren i relief och hammaren i marmor är sannolikt offrade av stenhuggarna själva eller av deras anhöriga. Intressant nog är det ena offret utfört av en kvinna. Avbildningen av tjuren, ett av de främsta offren man kan göra till en gud, är mycket ovanlig och utfördes kanske av en boskapsdrivare.

    Sammantaget ger förmålen oss en intressant och ganska rörande inblick i det religiösa och profana vardagslivet i en perifer och provinsiell del av det romerska riket. Vi ser att romarriket var mycket mer varierat och mångskiftande än vad vi ofta får intrycket av i litteratur och föremål från det aristokratiska och kejserliga rom. På så vis utgör de Frygiska föremålen ett mycket välkommet tillskott till Medelhavsmuseets samlingar.