• Historien om ett hus

    12 oktober, 2015 | Svåra saker | 0 kommentarer

    Förändringen kom för två eller tre år sedan. Då började strömmen av flyktingar att nå Lampedusa och Sicilien. Ungefär samtidigt kom rapporter om de första stora flyktingkatastroferna på Medelhavet. Jag glömmer aldrig morgonen på hotell Mokarta i oktober 2013, när jag hörde nyheten om att över 300 personer hade drunknat strax utanför ön Lampedusa. Det faktum att jag befann mig endast några mil från platsen där båten sjönk gjorde mig illamående, och en äldre students beklagande om att det saknades skinka till frukost gjorde mig rasande.

    Orsaken till att vi bodde på Hotell Mokarta det året, och inte i vårt grävhus, så som vi har gjort i alla år, var att det numera var förvandlat till flyktingförläggning. Sammanlagt 40 män, de flesta unga och de flesta afrikaner, bodde nu i de rum där arkeologistudenter från hela världen tidigare hade bott under sin vistelse på Sicilien. Mitt gamla rum var numera en moské.

    Förvandlingen var slående men ändå så naturlig. Huset var ursprungligen byggt som ett sjukhus. Här vårdades många av offren från den stora jordbävning som slog till mot västra Sicilien 1968. Ett par byar raderades ut och Salemi, där vi nu bor, är fortfarande delvis i ruiner.

    I början av 80-talet förvandlades sjukhuset till en jordbruksskola. Därefter, i slutet av 90-talet, blev det säte för The Sicilian-Scandinavian Archaeological Project, det arkeologiska samarbetsprojekt som är anledningen till att vi nu är på Sicilien. När vi flyttade in var källaren fylld av föremål som påminde om husets tidigare funktioner. Vi hittade gamla mediciner, en traktor, en bensåg, röntgenmaskiner och inte minst gamla cyklar.

    Källaren

    Källaren

    En av cyklarna såg jag häromdagen. Den stod parkerad utanför vårt gamla hus och används nu av någon för att ta sig fram över den sicilianska landsbygden.

    Nästan alla som nu bor i det hus som en gång var vårt väntar på att få uppehållstillstånd. En del har väntat i upp till två år. Ibland blir tristessen outhärdlig och vid ett par tillfällen har vild strejk brutit ut. Några av killarna förklarar att all pasta tar död på dem. Deras magar är i uppror. I det läget blir cyklarna oumbärliga, eftersom de trots allt erbjuder lite frihet att motionera. Frihet att palla lite frukt eller att tjäna en slant – trots att det är förbjudet.

    Här på Sicilien möter du ofta de unga afrikanska männen utanför mataffären, och för en liten slant hjälper de dig att lasta in matkassarna i bilen. Eller så står de vid de offentliga parkeringarna, när de sicilianska männen har gått hem för dagen. De ber om en eller ett par euro i tribut för att se till att inget händer din bil under tiden du är borta. Åter andra arbetar i jordbruket. I september var det skördetider för vindruvor och snart väntar olivskörden. Då har många jordbrukare behov av extra arbetskraft.

    Under de senaste åren har jag talat med många, många unga desperata män och pojkar som har kommit till Europa för att söka arbete och för att skapa sig en bättre framtid. En del, särskilt de från Liberia, Nigeria och Eritrea, flyr från krig och härjningar. De flesta från Senegal, Mali och Ghana kommer för att söka arbete, så att de kan skicka hem pengar till sina familjer.

    Joseph är 16 år och har flytt från Eritrea. Han ”arbetar” natt på en parkeringsplats för att betala av sin skuld till flyktingsmugglarna. Han har själv räknat ut att det kommer att ta åtminstone 5 år. Men innan dess hoppas han kunna fly till Sverige, till sin syster. På hans högra arm finns en tatuering som lyder: God Bless Me.

    Josephs kompis är från Senegal. När han hör att jag är från Sverige skiner han upp och utbrister:

    ”Jag kommer ihåg när vi piskade er i fotbolls-VM 2002. Vi besegrade er på straffar och tog oss till kvartsfinal.”
    Han får något drömmande i blicken och jag är glad över idrottens universella språk.

    Destiny är runt 20. Han blir helt överlycklig när han hör att jag pratar engelska. Han är från Nigeria och flydde från Boko Haram. Han tjänar cirka 10 euro per dag, vilket inte räcker för att skicka hem till sin familj. Han beskriver de tre fasansfulla dygnen ombord på ett fartyg på drift, fram tills att den italienska kustbevakningen plockade upp samtliga:

    ”Vi hoppade ombord en efter en, i mycket lugn takt. Därefter var vi nästan 4000 personer som trängdes om utrymmet.”
    Destiny kan tänka sig att flytta vart som helst, bara han kan få ett arbete.

    Salemi

    Salemi

    I Salemi fanns det tidigare fyra flyktingboenden. Ett av dem var särskilt dedikerat för kvinnor och är numera stängt. Varför kan man undra? Ett annat boende stängdes på grund av korruption. Många jag har talat med säger att brottssyndikaten på Sicilien tjänar enorma summor på flyktingarna. EU mjölkas på pengar och endast en del av bidragen når ut till dem som är verkligt behövande.

    Vid det här laget är jag ganska luttrad. Jag tar inte längre något för givet. Men jag hoppas innerligt att flyktingförläggningen i vårt gamla grävhus i Salemi finns kvar även nästa år, när vi åter tittar förbi för att hämta våra hackor och spadar.

    CM61x80Christian Mühlenbock är forskare och intendent vid Världskulturmuseerna, samt tf museichef på Medelhavsmuseet. Han har bedrivit fältstudier och utgrävningar i Sverige och i en rad europeiska länder. I mer än 15 år har han lett utgrävningar på den arkaiska bosättningen Monte Polizzo på västra Sicilien.

    Tidigare i september inleddes arkeologiska undersökningar på och omkring den antika staden på Monte Polizzo. Under fyra veckor kommer studenter och forskare från svenska lärosäten gräva ut och undersöka antika lämningar från 600-talet f.Kr. Läs mer om utgrävningen på Monte Polizzo här.

    Taggar: