• Hundra år gamla sånger från Kenya sätter fart på grävkäppar och dansstavar

    28 mars, 2017 | Digitalisering, Etnografi, Förvärvsomständigheter, Samlande | 0 kommentarer

    I mer än ett sekel har sånger från östra Kenya legat tysta i Etnografiska museets magasin. De är inspelade på fonografrullar och vem har tillgång till en fonograf och kan lyssna? Men nu går det med ens som en dans. Du finner alla inspelningarna på Öppna data från Kungliga Biblioteket.

    Sångerna på de gamla fonografrullarna har digitaliserats och finns förtecknade i Svensk Mediadatabas, som finns vid Kungliga biblioteket. Raspiga röster knastrar fram ur tiden. Man lyssnar och försöker ana miljön, stämningen – någon som skrattar till i bakgrunden, fågelsång, en get som bräker?

    Det är dans- och arbetsånger från kambaland i östra Kenya och också upptagningar från tharaka, som är ett av de meru-talande folken på Mount Kenyas östra sluttningar. Förutom sångerna finns också berättelser (”Flickan och ynglingen i dammen”), och väckelsesånger översatta till kambaspråket, som ”Vilken vän vi har i Jesus” med europeisk melodi. När man lyssnat på inspelning efter inspelning med kambasånger och så en missionssång plötsligt dyker upp, då låter väckelsetonerna med ens besynnerligt främmande.

    Tre halsband som Lindblom samlade in under sitt fältarbete. Man kan fortfarande känna gräsrötternas lukt från det övre halsbandet! 1912.07.0139, 1912.07.0125 och 1912.07.0129. (Foto: Världskulturmuseerna, CC:BY)

    Fältarbete 1911-12

    Den som ställde upp fonografen under ett skuggträd och bad sångarna att sjunga in i apparaten var Gerhard Lindblom, som åren 1911-12 genomförde ett omfattande fältarbete i kambaland, östra Kenya. Den var innan den moderna antropologins förgrundsgestalt Bronislaw Malinowski hade uppfunnit det långvariga fältarbetet som antropologisk forskningsmetod genom att han råkade bli kvar på Trobriandöarna utanför Nya Guinea när första världskriget bröt ut. Då var Gerhard Lindblom redan hemma i Sverige igen och i full färd med att avsluta monografin The Akamba in British East Africa (1916) , som skulle ge honom internationellt anseende och som fortfarande är utgångspunkten för all senare kulturforskning om kamba. I sin bok berättade han att det inte gick att få kvinnor att sjunga in i fonografen ”trots att jag frågade dem som jag hade varit i daglig kontakt med under månader och vars förtroende jag åtnjöt” (Lindblom: 1920:417, min översättning, här liksom i det följande). Männen var däremot helt med på noterna och det är därför bara manliga sångare vi hör på fonograminspelningarna (fast ibland undrar man… Hur är det t.ex. med filen ZS_R89-0003-036.mp3?).

    Vad sjunger akamba om?

    Sångerna börjar högt, som ett slags anrop, utan urskiljbara ord (E-e-e-e-e. A-a-a-a-a) och sången som följer ligger sedan ofta rätt nära talspråket, åtminstone på de inspelade sånger vi nu kan lyssna till. På många av inspelningarna är det en försångare som leder och så en grupp sångare som svarar. Ofta hörs en hög skärande ton, nästan som ett barn som ropar till, eller som en hunds gnyende, vilket kontrasterar mot de övriga sångarnas mer monotona och mässande framförande. Handklappningar, fötter som stampar en takt.

    Lindblom skriver att det var besvärligt att notera de exakta ordalydelserna för sångarna hade svårt att återge texterna när de inte framfördes (Lindblom 1920:417).  Hans anteckningsblock kunde också skrämma. Informanterna blev ”oroliga av skrivandet eller åtminstone distraherade, så att de tappa tråden. Jag har därför brukat iakttaga den försiktigheten att placera något skyddande föremål mellan mig och berättaren, så att denne ej kunnat se vad jag haft för händerna” (Lindblom 1922:19). Sångerna improviserades ofta av försångaren och när ”en sång blivit utsliten, måste han [försångaren] ta itu med att göra en ny, och som grundregel verkar det som att det traditionellt inte var brukligt att sjunga en sång längre än en månad eller så” (Lindblom 1934:40).  Danserna pågick mest hela tiden och särskilt, förstås, när det var månljust.

    Kaluki, ung kambaflicka som blev fotograferad av Lindblom 1911. 0087.a. (PD)

    De flesta sångerna vi nu kan lyssna på är danssånger. Lindblom har transkriberat och översatt. Det kan låta så här:

    Lyssna, ee, vänner!
    Unga män, fånga brösten!
    Från brösten kommer katastrofer.
    Wa Mulatya, jag hörde, jag sjunger inte,
    och jag har druckit floderna, jag vill avsluta.
    Jag har druckit på Kilimandjaro. Här sjunger jag med oro.
    Wa Mwatha är inte här. Ni har sett brösten, låt mig visa er
    något annat, låt mig vända dansen.
    Osv.

    Några förklaringar: De unga männen och kvinnorna står på två led mitt emot varandra. Sångledaren uppmanar dem att röra sig mot varandra. Pojkarna lägger sin högra kind mot den högra kinden på flickan mitt emot honom, de rör sig i takt med sången, och flickornas bröst rör vid pojkarnas bröstkorgar. Att från brösten kommer katastrofer syftar på att svartsjuka kan leda till bråk på dansplatsen.  Vi får också veta att dansledaren varit på många ställen (jag har druckit många floders vatten, också på berget Kilimandjaro). Sångledaren känner rädsla, för han ser inte sin älskade, Wa Mwatha, bland flickorna. Sedan vänder han dansen, det vill säga männens led rör sig bort från flickorna. Snart kommer de att dansa fram mot kvinnoledet igen, men här lämnar vi den sången (Lindblom 1934:52-54) för att lyssna också på lite av en arbetssång. Det är en kvinna som ligger på knä och mal mjöl. Hon minns sin egen familj som hon lämnade, när hon gifte sig.

    Muesja, vänder jag mig inte till dig, jag fattig människa!
    Jag har inte vår familj och har inte min mamma.
    Och inga släktingar att vända mig till.
    Döden, jag ger honom inte mat och vatten.
    Han har vägrat mig min pappa
    Osv.

    Sångaren vänder sig till Muesja, en av kvinnorna vid malplatsen, och berättar hur övergiven hon känner sig utan sin familj, sin mamma, sina släktingar. Döden har tagit hennes pappa, så hon delar inte med sig till döden av mjölet hon maler (Lindblom 1934:50-51).

    Ofta hölls danserna nattetid men man ibland dansade man också dagtid – som här efter en omskärelseceremoni. Dansarna prydda med strutsfjädrar och conus-snäckor. Foto: Gerhard Lindblom 1920. 0115.0065 (PD)

    Här en vaggsång, en mamma sjunger för sitt barn:

    Mamma, barnets mor, sluta gråta, fattigdom!
    Du kom, du överträffar mig i att gråta.
    Och även om det är regnet som regnar,
    lägger jag undan trädet, jag vänder mig till min mamma.
    Och även om det är massajen,
    som har spjut och sköld, lägger jag undan trädet.
    Jag vänder mig till dig, jag ska vagga dig till sömns på min arm, mamma.
    Jag lyssnar inte till getterna som bräker.

    En mamma kallade gärna sitt barn ”mamma”. (Det hör man också idag.) Gråt inte som den fattige. Jag gläds åt att du kommit, men du gråter mer än vad jag gjorde som barn. Även när regnen kommit tar jag inte grävkäppen (’trädet’) och går till åkern. Heller inte om massajerna (fienderna) kommer, jag vaggar dig ändå till sömns, likaså om getterna bräker (Lindblom 1934:51-52).

    Lindbloms föremålssamling har en ohjälplig brist. Museiföremål framhåller det som är formfast och stilla. Så är ju inte livet. Det är drama, glädje, händelser. Dynamiken i kambas liv ryms inte i ett föremålsmagasin. Men i sångerna får vi kontakt med det. Här hör vi väninnorna som på morgonen söker upp henne som ska gifta sig. De sjunger om hur de kommer att sakna henne vid danserna. Så var det hos kamba i början av förra seklet: gifta kvinnor gick inte till ungdomsdanserna medan män fortsatte att göra det också efter att de hade gift sig. Vi hör en ung man sjunga om henne som inte ser åt honom fast han satsat lika hårt för att vinna hennes kärlek som krigarna gör, när de ska dela på boskapen de tagit vid en räd. Eller de gamla kvinnorna som sjunger om att förfäderna måste ge regn (d.v.s. mat) så att männen på nytt får kraft att ha samlag med sina hustrur.

    Unga män uppklädda för dans. De bär metallspiraler och conus-snäckor. Foto: Gerhard Lindblom 1912. 0087.a.0094 (PD)

    Machakos då och nu

    De nu digitaliserade sångerna är inspelade i Machakos; Lindblom spelade också in i Kitui och några andra ställen, men de allra flesta sångerna är från Machakos. Det gör, tycker jag, tidsresan extra märklig. Machakos ligger bara drygt fem mil från Nairobi. Visserligen var det ganska långt på Lindbloms tid med långsamma transporter med bärare, och för all del på sitt sätt också idag, eftersom det alltid är oändliga bilköer mellan Machakos och Nairobi. Men det är inte bilköer Machakos är känt för utan för den genomgripande omvandling jordbrukslandskapet genomgått. Jordarna i Machakos var utarmade och erosionsskadorna betydande. Avkastningen låg. Men närheten till en omättlig marknad för grönsaker i Nairobi gjorde det lönsamt att rehabilitera markerna och idag är sluttningarna terrasserade och ekonomin blomstrar. Omvandlingen beskrevs i en klassisk bok i utvecklingsekonomi med en titel som exakt fångade in processen: More people, less erosion (Tiffen, Mortimore, Gichuki, 1994). Det gick att terrassera de förödda sluttningarna och bygga upp en ny jordresurs, eftersom det fanns folk nog att göra jobbet och en närbelägen marknad som kunde ta emot de tomaterna man odlade. I Lindbloms kambasamling finns röjknivar och grävkäppar – liksom koskällor och stävor – som beskriver ekonomin innan de stora förändringarna under andra hälften av 1900-talet och in i vår tid inträffade. Men tack vare de nu utgivna sångerna vet vi också hur det lät när man arbetade i åkrarna. En arbetssång kan vara så här kort: ”Aaa, jag gräver med grävkäppen, eee”, sjungen om och om igen med kraftfull och energisk röst. Hör vi den raden för vårt inre öra får med ens grävkäpparna i museimagasinet liv. Liksom dansbjällrorna, trummorna, och flöjterna.

    Lindbloms samlingar

    När Gerhard Lindblom återvände från sitt första stora fältarbete i kambaland, östra Kenya, (beskrivet i Östberg, 2002) hade han med sig föremål, bilder och texter som införlivades med Etnografiska museets samlingar. Genom omfattningen och dokumentationens kvalitet har Lindbloms kambasamling lockat generationer av forskare och föremålen och fotografierna har ställts ut många gånger. Förutom föremål från kamba finns här också föremål från kikuyu, masai, dorobo chagga, pare och ytterligare några områden. Det finns också en stor bildsamling. 1984 genomförde Etnografiska museet, i samarbete med National Museums of Kenya, en återstudie i de trakter där Lindblom hade verkat för att studera hur den materiella kulturen förändrats. Nya samlingar tillfördes de båda museerna.

     

    Referenser:

    Lindblom, Gerhard. 1920. The Akamba in British East Africa. An Ethnological Monograph. 2d edition, enlarged. Uppsala: Archives d’Étdues Orientales, N:o 17.
    Lindblom, Gerhard. 1922. Negerhistorier vid lägerelden. Uppsala: J.A. Lindblads förlag.
    Lindblom, Gerhard. 1934. Kamba Folklore III. Kamba Riddles, Proverbs and Songs. Texts, Translations and Notes. Uppsala: Archives d’Études Orientales, Vol. 20.2
    Tiffen, Mary, Michael Mortimore, Francis Gichuki. 1994. More People, Less Erosion.  Environmental Recovery in Kenya. Chichester: J. Wiley.
    Östberg, Wilhelm. 2002.”Spjutbäraren”. Gerhard Lindblom på fältarbete i östra Kenya”. Sidorna 171-180 i Med världen i kappsäcken. Samlingarnas väg till Etnografiska museet, red. Wilhelm Östberg. (Stockholm: Etnografiska museet).

     

    Wilhelm Östberg är docent i socialantropologi. Afrikaintendent vid Etnografiska museet 1979-2011. Talrika fältarbeten, främst i Östafrika, alltsedan 1971. Nu affilierad forskare vid Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet.