• Komposterbara regnkläder – finns det?

    18 februari, 2016 | Bevarande, Etnografi, Föremål | 0 kommentarer

    Moderna vattenavvisande material är fantastiska i olika friluftskläder – vattnet och fukten rinner av samtidigt som materialet andas och släpper ut värme och fukt från insidan. Tyvärr är de oftast väldigt skadliga för miljön, de flesta består av perfluorerade ämnen som inte bryts ner utan hamnar i naturen och i förlängningen i djur och människor.

    Men, det finns ett vattenavvisande och vindtätt material som enligt utsago ska ha minst lika bra, om inte bättre, egenskaper – och som dessutom går att slänga på komposten när plagget har tjänat ut sin funktion. Det är dock inte så lätt att få tag på – tarmskinn. Alltså tarmar från djur, till exempel säl eller valross. Liknande egenskaper har tarmar från andra djur, fågelskinn, med fjädrarna kvarsittande, och fiskskinn.

    1883.13.0002

    Jacka från Grönland, tillverkad av tarmskinn.

    Tarmskinsjackor kallas ofta kamlieka, ett ord som härstammar från det sibiriska området. De har tillverkats och använts i hela det cirkumpolära området men har varit vanligast i Alaska, Grönland och Sibirien. Kamliekan användes som ett överdragsplagg för att skydda mot väta, regn och vind. Under den hade man traditionellt en eller två pälsar. Om det var riktigt kallt hade man en päls närmast kroppen med håren inåt och en päls ovanpå med håren utåt. Genom att klä sig lager-på-lager bildas luftfickor mellan plaggen och det är den luften som värms upp och håller kroppen varm. Kunskapen att tillverka traditionella plagg av bland annat tarmskinn försvinner allt mer, då de flesta nuförtiden använder kläder i moderna material.

    1906.21.0018_alt2

    Mössa från Alaska, USA

    Det är ett gediget arbete att bereda materialet. Tarmarna måste bearbetas – tvättas, skrapas, vändas, kontrolleras så att de är hela och sedan torka. Om tarmarna torkas i kyla, vind och mörker så blir de vita och väldigt slitstarka. Torkas tarmarna under ljusare och mindre extrema förhållanden så blir de gulaktiga och inte lika slitstarka. Eftersom tarmarna är ganska smala behöver de sys samman för att kunna skapa ett plagg. För att plagget ska bli vattentätt används speciella sömmar. Sömmen görs i två moment, så att tråden inte går igenom båda skinnen samtidigt. Sentråd är vanligast förekommande, för att plagget ska bli helt vattentätt, eftersom den sväller i väta.

    Många av plaggen har varit dekorerade. Ibland har det naturliga mönster som uppstått vid sammanfogningen av skinnen betonats, jackorna kan vara kantade med päls eller dekorerade med infärgat skinn. En vanlig dekor är att man sytt in små fjädrar, ulltussar eller pälsstrån i sömmen – en dekor som även har en praktisk funktion då de fungerar vattenavledande från sömmarna.

    Jacka dekorerad med hängen av bland annat fjädrar och ylletyg.

    Jacka dekorerad med hängen av bland annat fjädrar och ylletyg.

    1932.02.0001_alt2

    Jacka från Aleuterna, USA, med infällda ullgarnstussar i sömmarna, tillverkad av tarmar från säl eller sjölejon.

    Så länge plagget används förvarar man det utomhus för att bibehålla elasticiteten, kommer det in i värmen torkar det ut och går lätt sönder. De plagg och andra föremål av tarmskinn som finns i Världskulturmuseernas samlingar har oundvikligen gått det ödet till mötes. De känns som torrt och sprött papper och är väldigt känsliga. För några år sedan utbröt en brand i ett magasin där vi förvarar bland annat de här föremålen. När släckningen av branden var klar och vi fick komma in för att ta hand om alla blöta, rökskadade och brandskadade föremål så hände något magiskt – tarmskinnsjackorna var plötsligt mjuka och följsamma igen! Det var som om de väckts till liv!

    Kan vi i framtiden ta vara på den här kunskapen? Kan forskare efterlikna strukturen i tarmskinnen, utan att tillföra skadliga ämnen? Eller, vem vet – vi kanske snart börjar ta vara på hela djuren igen och även börjar tillverka tarmskinnsjackor? Kanske blir det nästa modefluga?

    Taggar:

    author photo

    Anna Fahlén arbetar som föremålsantikvarie vid myndighetens tre museer i Stockholm: Etnografiska museet, Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet. Anna har en magisterexamen i arkeologi och antikens kultur och samhällsliv, dessutom har Anna en praktisk textilutbildning.