• Landskap av Hiroshige (1800-talet) och Waldorfelever (2016)

    13 juni, 2016 | Föremål, Okategoriserade, Utställning | 0 kommentarer
    Ur Hiroshiges bildserie ”De 69 stationerna längs Kisokaidō”, poststation nummer 37: Miyanokoshi.  Ett resesällkap på fem, tre vuxna och två barn, går på en bro i ett månbelyst och dimmigt landskap. En av dem bär på något inslaget i en bärduk (furoshiki). I fjärran syns en person i typisk stråhatt. Att döma av personernas klädsel är det enkelt folk. Publicerad 1834-1842. Inventarienummer TEMP-1180.

    Ur Hiroshiges bildserie ”De 69 stationerna längs Kisokaidō”, poststation nummer 37: Miyanokoshi. Publicerad 1834-1842.
    Ett resesällkap på fem, tre vuxna och två barn, går på en bro i ett månbelyst och dimmigt landskap. En av dem bär på något inslaget i en bärduk (furoshiki). I fjärran syns en person i typisk stråhatt. Att döma av personernas klädsel är det enkelt folk.  Inventarienummer TEMP-1180.

    I Östasiatiska museets samlingar finns över 1300 japanska träsnitt. De rymmer många olika motiv och bildtyper. Bland träsnitten finns närmare 100 som är gjorda av konstnären Utagawa (eller Ando) Hiroshige (1797-1858), en av de mest kända japanska konstnärerna. Fram till och med början av oktober visas 18 av dem i Galleriet i vår permanenta Japan-utställning under titeln Människor i landskap. I denna lilla utställning har pedagog Joachim Morath, jag (intendent) och producent Elna Nord samarbetat med årskurs 1, 2 och 3 på Carlgrenska Waldorfgymnasiet i Stockholm.

    Här kommer jag att berätta om tankarna bakom utställningen, träsnitt och samarbetet som är ett sätt att ”aktivera våra basutställningar” som det brukar heta på museispråk. Så kallade basutställningar på museer brukar innebära relativt ”permanenta” utställningar som är tänkta att stå i ca 10 till 15 år. Ibland görs uppdateringar för att aktualisera utställningen under denna långa tid. Basutställningar är gjorda för att fylla flera syften och många besökargrupper som exempelvis skolklasser i olika åldrar. Vanligtvis brukar de utställda föremålen komma från museets samling och i fallet Japan-basutställningen på Östasiatiska visar vi ungefär 10 % av de japanska samlingarna i basutställningen, ca 400 föremål. Den japanska basutställnigen öppnade för drygt fem år sedan. Eftersom vår basutställning är relativt ljus (har ett högt luxtal som det heter) kan vi inte visa de mest ljuskänsliga originalföremålen i vårt huvudrum. Istället skapade vi ett litet utställningsrum, Galleriet, där vi kan visa mycket känsliga föremål som bildkonst och textil eftersom rummet endast är ljust då någon är där. På så sätt bevarar vi dem för eftervärlden. Nu visar vi alltså Människor i landskap, träsnitt av Hiroshige.

    TEMP-1167

    Bild nummer 81 i serien ”Hundra berömda vyer av Edo”: Ushimachi, Takanawa (nu södra delen av Tokyo). Bildserien räknas till de mest slående och mest uppfinningsrika som Hiroshige producerade vad det gäller bildkompositionen. Ofta valde han att avbilda motiven från en okonventionell, djärv utsiktspunkt (här låg) eller vinkel. Inventarienummer TEMP-1167.

    Vad är då träsnitt? Japanska träsnitt kan innebära alltifrån ett massproducerat tryck med en upplaga på hundra- eller tusentals bilder till en exklusiv bild utgiven i liten upplaga för en snäv krets. Störst betydelse har de haft för de mindre förmögna. Det gick att köpa en bild till priset av en nudelsoppa. Träsnittets historia går tillbaks till tryckkonsten i Kina, tekniken kom till Japan ungefär på 700-talet då den var ett sätt att publicera buddhistiska texter. Ända fram till tidigt 1600-tal dominerade religiösa texter och bilder. Då började träsnittstekniken användas både i form av världslig litteratur, ofta illustrerad, och även enskilda bilder. Den växande medelklassen var en stark målgrupp som gärna köpte böcker och bilder av skilda slag, inte minst med motiv från ”den flytande världen” (ukiyo), som var den flyktiga nöjesinriktade delen av tillvaron. Många bilder var idolproträtt av kända skådespelare, kurtisaner (högrankade prostituerade) och underhållare som till exempel geishor. Dessa typer av bilder finns det många av i Östasiatiska museets samlingar som ofta är fallet i västerländska museer, då dessa motiv var mycket populära att samla på i Väst. Tekniskt sett innebär äldre typ av träsnitt ett kollektivt arbete i en ateljé med en förläggare. Läs gärna mer här.

    Träsnitt med landskap som motiv blev gradvis alltmer populära under sent 1700-tal för att under 1800-talets första decennier blomma ut, inte minst tack vare den berömde Katsushika Hokusai (1760-1849). Hans serie med motiv av berget Fuji (publicerad 1831) kom att bli oerhört populär och där finner vi en av Japans kanske mest kända konstverk, ”Den stora vågen utanför Kanagawa”. Den finns tyvärr inte i museets samling. Men hans samtida och konkurrent, Hiroshige, äger vi alltså många bilder av. Då jag gjorde urvalet till utställningen vi visar nu ville jag ta fram några bilder ur kända landskapsserier för att visa på hans bredd. Därför ställer vi ut några bilder ur serien ”De 53 stationerna längs Tōkaidō”, ”De 69 stationerna längs Kisokaidō” och ”100 berömda vyer av Edo”. Alla välkända serier som redan i sin samtid gjorde konstnären mycket berömd. Det är rentav svårt att räkna alla upplagor och versioner av ”De 53 stationerna längs Tōkaidō”. Den första versionen publicerades 1833-34. Vad vi kan se är att de som vi har främst kommer från en sen upplaga som publicerades första gången 1855 (den så kallade ”lodräta Tōkaidō”). En bra sida om Hiroshiges olika upplagor hittar du här.

    Vad var Tōkaidō, då? Jo, Tōkaidō var förmodligen den viktigaste av de fem största vägarna i Japan under Edo-perioden (1615-1868). Vägen utgick från Nihonbashi, bron över Sumida-floden i dåtidens Edo, nuvarande Tokyo. Än idag är Nihonbashi en centralt belägen stadsdel i Tokyo inte så långt från kejsarpalatset. Tōkaidō sträckte sig över 51 mil och knöt ihop Edo, som då var en av världens största städer, och Kyoto. Se karta här. Hela sträckan tog oftast upp till två veckor att ta sig fram på. En viktig anledning till vägar som denna var ett påbud från den högste militäre ledaren (shōgun), i praktiken den som styrde landet, från tidig Edo-period. Shōgun beordrade nämligen sina länsherrar att årligen växla boendeort mellan huvudstaden och sitt län, ett system som kallades ”alternerande tillsyn eller närvaro” (sankin kotai). Detta var dyrt för länsherrarna och höll dem sysselsatta vilket hindrade dem från att mobilisera för uppror mot shōgun. Dessa förflyttningar innebar att länsherrarna med sina stora följen tog sig längs Tōkaidō till fots, till häst och med bärstol, allt efter rang där bärstol och häst var finast. Dessa följen kunde bestå av 100-tals eller 1000-tals människor. När detta skedde fick annan trafik vika undan och vanligt folk längs vägen var beordrade att visa sin vördnad för länsherren genom att gå ner på knä.

    Hiroshige, ur serien ”De 53 stationerna längs Tōkaidō”: Poststation nummer 35: Yoshida. Denna bild från upplagan 1855.  Inventarienummer TEMP-1094.

    Hiroshige, ur serien ”De 53 stationerna längs Tōkaidō”: poststation nummer 35, Yoshida. Denna bild är från upplagan 1855. Den visar ett följe kring en länsherre som flyttar mellan huvudstaden och sitt län.
    Inventarienummer TEMP-1094.

    Hiroshiges bilder från Tōkaidō kan ses som exempel på hur Japan under andra halvan av 1800-talet i likhet med flera andra länder världen över under samma tid ville framhäva det nationella och det regionala. De bidrog till att stärka identiteten och var populära bland de stora massorna. Det var egentligen reglerat (begränsat) hur befolkningen fick röra sig inom landet, men pilgrimsfärder var ett sätt att resa fritt vilket gav upphov till en stor blomstring för resandet som sammanföll med den framväxande medelklassen under tidigt 1800-tal. Att gå på pilgrimsfärd var både en social och religiös aktivitet som lockade många tusen, ja, rentav, miljoner. Rekordet lär ha varit år 1705 då över 3 miljoner tog sig till helgedomen i Ise under vår och försommar. Resandet längs Tōkaidō och andra vägar bidrog till spridning av olika regionala varor på grund av handel och kontakt mellan olika regioner.

    Längs vägarna, ungefär varje mil, fanns poststationer. Där fanns även värdshus med rum, möjlighet att exempelvis byta hästar om man hade råd att använda sådana och olika typer av förströelser. På dessa platser fanns även prostitution. Idag är sträckan längs den ursprungliga Tōkaidō den mest trafikerade i Japan både av bilar och tåg som till exempel den så kallade Tōkaidō Shinkansen (snabbtåget mellan Tokyo och Shin-Osaka via Kyoto). Delar av den gamla vägen har restaurerats.  Vare sig en reste eller ej ville många ha bilder från platser längs de populära vägarna i landet. Uppenbarligen var alltså efterfrågan så stor att Hiroshige gjorde många versioner av serien från Tōkaidō under en period av över 20 år.

    Hiroshiges landskapsbilder innebär allmänt ofta en blandning av realism och avbildande bortom det verklighetstrogna. En kan säga att de föreställer verkliga platser tolkade genom hans unika konstnärliga sinne, där han tydligt vinklar och beskurit motiv och komponerat bilderna på ett sätt som för många upplevs som modernt. Visserligen finns indikationer på att Hiroshige besökt många av de platser han avbildar, men inte alla. Det är inte i första hand frågan om att ställa sig med staffliet framför motivet som landskapsmålarna i Europa under 1800-talets mitt och senare del. Ytterst sällan är de rena landskap utan mänsklig närvaro, tvärtom förekommer människor mer eller mindre tydligt på bilderna. Små figurer, nästan som streckgubbar, eller mer detaljerade med tydlig klädsel, sysselsatta med vardagen, kanske ett gräl.

    Ur Hiroshiges bildserie ”De 53 stationerna längs Tōkaidō”, poststation nummer 37: Akasaka.  Inventarienummer TEMP-1116.

    Ur Hiroshiges bildserie ”De 53 stationerna längs Tōkaidō”, poststation nummer 37: Akasaka.
    Inventarienummer TEMP-1116.

    Uppenbarligen finns fortfarande ett stort intresse för motivet landskap – på den populära mobilappen Instagram finns vid dags dato 34 miljoner träffar på hashtaggen landscape! De är vår tids folkliga bilder, precis som träsnitt var sin tids. Kanske kan vi se en likhet mellan Hiroshiges bilder och dagens bildflöde i sociala medier? På Instagram väljer fotografen inte bara sitt motiv utan kan även efter knäppet förstärka och justera bilden med filter och effekter, ”curera” sina bilder i vad som kallas galleri (bildflödet på ens profil i Instagram).

    Tuschmålning på papper av Leonore Donlemar, årskurs 2 på Carlgrenska Waldorfgymnasiet, Stockholm. Samarbetsprojekt mellan Östasiatiska museet och skolan vårvintern 2016.

    Tuschmålning på papper av Leonore Donlemar på Carlgrenska Waldorfgymnasiet, Stockholm. Samarbetsprojekt mellan Östasiatiska museet och skolan vårvintern 2016.

    Hur kan unga människor idag se på Hiroshige och andra östasiatiska konstverk? Under vintern mötte vi läraren Sanna Tavares och årskurs 1, 2 och 3 på Carlgrenska Waldorfgymnasiet i Stockholm. Först träffade de museipedagog Joachim Morath som berättade om och visade kinesiskt måleri i vårt målerirum, liksom koreanskt måleri i vår basutställning om Korea. Utgångspunkten var bland annat att berätta om måleri, måleritekniker och olika bildtraditioner. Sedan fick eleverna gå till Ateljé Draken och bekanta sig med tusch i sin ursprungliga fasta form (tuschstång), tuschteknik som exempelvis laveringar och olika papperskvaliteter. Detta var det första mötet med museet för många av dem, men några var redan Japan-intresserade sedan förut. Nästa pass tog jag vid och berättade om Hiroshige, träsnittstekniken och hur en kan se på hans landskapsbilder utifrån bildanalys. Det sista passet fick de återigen måla, denna gång på kalligrafipapper med samma mått som många träsnitt, ca 26 x 38 cm stora, så kallad oban-storlek. Några valde att förhålla sig mycket fritt och experimentera, andra valde naturmotiv med mer eller mindre stark inspiration från östasiatiskt tuschmåleri och Hiroshiges träsnitt. Elevernas tuschbilder är alltså resultatet av deras upplevelser på museet, grundat i deras redan existerande bildkunskap och egna kreativa sinne. Några av bilderna är nu utställda genom att vi bytt ut några av Hiroshiges bilder till deras. Varmt välkomna att se vår uppdaterade utställning! Missa inte att fredagen den 17 juni öppnar vår sommarutställning Bonsai/ikebana. Levande konst från Japan om blomsterarrangemang och formade träd. I en stämningsfull miljö möter du föremål från Världskulturmuseernas samlingar. Vi har samarbetat med Svenska Bonsaisällskapet, Ikebana International – Stockholm Chapter samt Ichiyoskolan. Samtliga aktiva Ikebana-skolor i Stockholm är representerade i utställningen: Ohara-, Ichiyo- och Sogetsuskolan.

    Tuschmålning på papper av Love Misgeld, årskurs 2 på Carlgrenska Waldorfgymnasiet, Stockholm. Samarbetsprojekt mellan Östasiatiska museet och skolan vårvintern 2016.

    Tuschmålning på papper av Love Misgeld på Carlgrenska Waldorfgymnasiet, Stockholm. Samarbetsprojekt mellan Östasiatiska museet och skolan vårvintern 2016.

    Samarbete med Carlgenska Waldorfgymnasiet har även bedrivits i 2015 ett teaterprojekt på Etnografiska museet (ett av våra museer inom Världskulturmuseerna), där museipedagog Jon Johansson, Joachim och jag själv också medverkade. Det var även då med utgångspunkt i samlingarna. Efter samarbetet kring asiatisk bildkonst med grund i våra fina samlingar fick vi följande fantastiska feedback från läraren Sanna Tavares: ”Jag och mina elever vill tacka er så mycket för de fantastiska besök vi fått av er under de år som gått! Tack vare er har vi fått en undervisning på plats där konsten och kulturen finns på riktigt och det kommer vi ha med oss hela livet.” Vi har glatt oss mycket över detta samarbete där vi, med grund i forskning/researcharbete och våra berömda samlingar, mött nyfikna och kunniga ungdomar som delgett oss sin bildvärld.