• Levande färg: kimono-konst av Fukumi Shimura

    7 October, 2015 | Föremål | 0 kommentarer

    På Östasiatiska museet finns en utsökt kimono färgad och vävd av Fukumi Shimura i råsiden. Tonerna är rika, levande och skiftar i varmt gult till mörkare blått från indigo. Vad är hemligheten bakom denna textila skatt?

    Fukumi Shimura: detalj från kimono i råsiden på Östasiatiska museet.

    Detalj från kimono färgad och vävd av Fukumi Shimura i råsiden på Östasiatiska museet.

     

    Östasiatiska museet är vi stolta innehavare av en utsökt, rutig kimono i råsiden i gula och blåa toner, formgiven och vävd av Fukumi Shimura (född 1924). Kimonon har ett behagligt, tungt fall, som känns till och med trots att jag tar i den med vita bomullshandskar som sig bör på museum. Nu vilar den i vårt textilmagasin, men var länge utställd i vår gamla Japan-utställning. Kimonon inköptes av museet 1984 och har inventarienummer OM-1984-0044. Vad är egentligen hemligheten bakom den?

    Gula och blå toner från växter, bland annat indigo.

    Gula och blå toner från växter, bland annat indigo.

    Tänk dig att bära plagg som är färgade av växter som finns i naturen omkring dig eller av naturliga färgämnen som importerats utifrån… Insekter, mollusker och växter av skilda slag samt de unika naturliga mineralerna och metallerna i jorden och vattnet gav färg åt all textil fram till att de syntetiska textilfärgerna upptäcktes år 1856. Då, av en slump, framställde den engelske blott 18-årige kemisten William Perkin en stark, lila färg som han kallade mauveine efter färgen mauve på malvablomman, under sina försök att få fram en ny malariamedicin. Han var inte först med att experimentera i labbet med olika färger, men var den som slutligen lyckades göra detta till en produkt, och detta ur något så enkelt som koltjära. Anilinfärgerna blev starten på en boom av färger framställda i laboratorier, färger som snabbt spred sig över hela världen. Människor kunde nu köpa kläder med färger av en styrka och mättnad som ingen dittills skådat. Just lila och rosa passade perfekt in i 1850-1860-talets europeiska mode för damer, där bland annat den franska kejsarinnan Eugénie satte tonen liksom drottning Victoria.

    Baksidan av de syntetiska textilfärgerna är att textilfärgning och annan behandling av tyger (till exempel med hjälp av flamskyddsmedel och antibakteriell behandling) idag är en av de mest förorenande av alla industrier. Så kallade azo-färger står för ca 70% av alla textilfärger och medför hälsorisker, inklusive cancerrisker. Det mesta av kemikalierna kan inte renas i reningsverk utan ämnena rinner rakt ut i naturen och vissa ämnen kan inte brytas ned alls. Det görs dock ansträngningar för att åtgärda detta. Greenpeace har sedan 2011 bedrivit en detox-kampanj där stora modeföretag kan förbinda sig att minska de skadliga ämnena till år 2020. Förutom hälsorisker för textilarbetarna går det åt enorma mängder vatten vid både odling av fiberväxter (bomull) och vid själva färgningen.

    Vad har då detta med vår kimono att göra? Jo, dess hemlighet ligger i färgerna, den är färgad genom växtfärgning och sedan vävd av en av Japans nu levande mest framstående på området, Fukumi Shimura, som fortfarande i 90-årsåldern i högsta grad är verksam i Kyoto. Fukumi Shimura är en prisad textilkonstnär och konsthantverkare som främst arbetar med kimono, ett arbete som hon visat på utställningar internationellt och nationellt. Hon ställde bland annat ut i Paris 2014-2015 på Maison de la culture du Japon à Paris och samma utställning fortsatte sedan till Berlin i somras. Ofta arbetar hon tillsammans med sin dotter, Yoko Shimura, och har tillsammans med henne, andra familjemedlemmar samt andra konstnärer bildat Ars Shimura, en plats för utbildning om naturlig färgning och vävning i Okazaki, centralt i Kyoto. Utbildningen är inriktad på fritt skapande inom naturlig färgning och vävning, man följer inga recept eller manualer, utan arbetar med det som finns i närheten (platsspecifikt). Det är en ”utbildning för själen”, som Shimura säger, eftersom hon har märkt hur många unga japaner är pressade idag, särskilt efter Fukushima-katastrofen i mars 2011.

    "Tisser les couleurs", katalog från Shimuras utställning i Paris och Berlin 2014-2015. Katalogen finns på Östasiatiska museets bibliotek.

    “Tisser les couleurs”, katalog från Shimuras utställning i Paris och Berlin 2014-2015. Katalogen finns på Östasiatiska museets bibliotek.

    1990 erhöll Shimura utnämningen ”Living National Treasure” (Ningen Kokuhō; egentligen: Preservers of Important Intangible Cultural Properties) i enlighet med ett japanskt certifieringssystem för att hylla framstående individuella hantverkare enligt 1950 års lag, Law for Protection of Cultural Properties.

    Mrs Shimura har ägnat större delen av livet åt att efterforska och praktisera naturlig färgning, som är ett bredare begrepp än det förr använda ”växtfärgning”. Naturlig färgning av idag syftar vanligtvis till minsta möjliga miljöpåverkan, vilket inte alltid var fallet med 1970-1980-talets populära växtfärgning av garner. Den tidens rörelse kan ses som en del av ”den gröna vågen” och många är de som har minnena av att röra i grytan med garn och sötaktigt doftande växter även här i Sverige. Dagens naturliga färgning är som “2.0” och kan förstås också ses i ljuset av människors miljöengagemang av idag.

    Fukumi Shimura vid prisutdelningen av Kyoto Prize 2014.

    Fukumi Shimura vid prisutdelningen av Kyoto Prize 2014.

    Shimura arbetar med råsidentyger, på japanska tsumugi, det enda sidentyg som den vanliga befolkningen före Meiji-restaurationen 1868 fick bära (detta på grund av landets strikta överflödslagar vad gäller klädsel och rang). Hon sällar sig både till den japanska textila kulturhistorien och förnyar den. Även om naturliga färger självfallet användes förr, har ingen annan gjort kimono förut som just Shimura.

    Tonerna i museets kimono är rika, levande och skiftar i varmt gult med brunaktig ton över ljusare till mörkare blått från indigo. Nyanserna är graderade genom tekniken ikat (på japanska kasuri), som är en teknik för att mönstra garn genom att skydda partier (reservera) från färg, mönstret uppstår först i och med vävningen. De olika tonerna bildar ränder och rutor i ett både subtilt och intrikat mönster. Den blå färgen kommer från indigo, som hon har en särskild relation till. 2014 tilldelades hon det internationella priset Kyoto Prize i kategorin konst och filosofi, som delas ut för att hedra en person som bidragit till att avsevärt förbättra för mänskligheten inom vetenskap, kultur eller andlighet. Shimuras arbete prisas bland annat för att det sker i harmoni med naturen.

    Hennes tal då hon fick priset finns att se här, då hon bland anat berättar om indigons karaktär (Message from Ms. Fukumi Shimura – The 2014 Kyoto Prize Laureate). Den blå indigofärgen (kallad aizome i Japan) finns i nästan alla hennes textilier och kommer i Japan från Persicaria tinctorium (förut kallad Polygonum tinctorium). Shimura berättar i filmen att hon ser på indigon som mystisk och beskriver det speciella med den. Det är en levande färg som framställs genom fermentering (jäsning) och den så kallade kypen behöver omsorg, skötas om, för att ge färg. Hon säger också att hon känner det som att indigon är som hennes eget barn och att hon faktiskt ser på den som en gud (kamisama). Människans karaktär speglas i färgen hon framställer, säger Shimura.

    I Philosophy of Tsumugi: The World of Fukumi Shimura skildras hennes arbete poetiskt utan kommentarer.

    På Östasiatiska museet är vi mycket glada och hedrade över vår textila skatt.

     

    Indigo på Shimuras kimono.

    Indigo på Shimuras kimono.

    Taggar:

    Petra Holmberg är konstvetare och intendent för Japan på Världskulturmuseerna och har sin främsta arbetsplats på Östasiatiska museet i Stockholm. Utökat ansvarsområde textil, dräkt och mode med utgångspunkt i Östasien. Mångårigt intresse för det visuella och för modekulturer.