• Om förgänglighetens skönhet

    21 August, 2014 | Fotografier | 5 kommentarer

    ”Våra fotografiska bilder likna dagsländor; genom ljuset komma de till och af ljuset tillintetgöras de. De komma som skuggor och vända hastigt tillbaka till skuggornas rike.”
    Friedrich Georg Wieck, 1873

    I Vanadis glasnegativsamling drar silverskimrande slöjor över motiven. De från början neutralgrå glasplåtarna har med tiden fått vackra bruna, bärnstensgula och lila nyanser. Några negativ har tappats och tejpats samman, andra har omvandlats till positiv. Somliga har maskerats med röd täckfärg innan de har tryckts, många har retuscherats med blyerts. Fingeravtryck träder fram. Emulsion flagnar. Silverjoner reagerar med luftens syre.

    Okänd man. Avfotograferad glasplåt, 10x13 cm.

    Okänd man. Avfotograferad glasplåt, 10×13 cm.

    Om man lyssnar noga kan negativen berätta fascinerande historier om sin seglats jorden runt 1883-1885. De viskar:

    -Vattnet var för varmt när Oscar Ekholm skulle framkalla oss i Calcutta!
    –Kornen i framkallaren löstes inte upp, det är därför jag är så fläckig över hela ytan!
    -Ljuset föll in genom springan i kajutadörren när jag laddades i kassetten!
    -Känner du mina två ojämna glaskanter? Ekholm var tvungen att skära i mig, jag är ju tillverkad i tum och hans kamera för centimeter!

    Genom åren har samlingen förvarats på flera platser, kanske på Naturhistoriska riksmuseets vind, kanske i gamla Etnografiska museets källare. Ingen minns längre säkert. Det har varit varmt. Det har varit kallt. Det har passerat fuktiga somrar och torra vintrar. Tid har förflutit. Negativen har legat i pergamynfickor, vanliga bruna kuvert eller bara omsvepta med tidningspapper. Trycksvärtan har etsat fast fragmentariska ord från länge glömda notiser.

    Taj Mahal, Indien 1885. Skannad glasplåt, 18x24 cm.

    Taj Mahal, Indien 1885. Skannad glasplåt, 18×24 cm.

    Först sista åren har plåtarna fått vila sig i klimatarkivets svala mörker, ompackade i syrafria kuvert. Och nu, med den digitala teknikens hjälp, kan vi på nytt trolla fram det som knappt längre är synligt för ögat. Efter 140 år kan negativen berätta om vilka svunna landskap och döda människors ansikten de har bevarat. Män, kvinnor och barn som säger:

    – Vi var här dagen då Vanadis anlöpte Nuku Hivas hamn.
    – Fotografen drog ett svart skynke över huvudet!
    – Vi skulle stå stilla!
    – Jag skulle vara naken.
    – Vi levde och vi har mycket att berätta….

    Okända män, enligt uppgift på albuminkopia är de fotograferade i Ancon, Peru, 1884. Skannad glasplåt, 18x24 cm.

    Okända män, enligt uppgift på albuminkopia är de fotograferade i Ancon, Peru, 1884. Skannad glasplåt, 18×24 cm.

     

    Faktaruta
    Vanadisexpeditionen seglade jorden runt mellan december 1883 och maj 1885. Ångfregatten HMS Vanadis hade en besättning på 340 man. Ombord fanns också Etnografiska museets grundare Hjalmar Stolpe och fotografen Oscar Ekholm.
    Resan resulterade i över 6000 insamlade föremål och cirka 700 exponerade glasplåtar (huvudsakligen 18×24 cm). Negativen har en total vikt på drygt 180 kg.
    Klicka på bilderna så får du se dem i större format!

    Emulsionen lossnar från glaset. Byggnad i Japan 1884. Avfotograferad glasplåt 18x24 cm.

    Emulsionen lossnar från glaset. Byggnad i Japan 1884. Avfotograferad glasplåt 18×24 cm.