• Sommar på japanska

    4 July, 2014 | Föremål | 0 kommentarer

    Träsnittet med sommarmotiv finns i Östasiatiska museets samlingar och är av Utagawa Hiroshige (1797-1858), från serien Hundra berömda vyer från Edo (nr 81 i serien) och visar Ushimachi, Takanawa, i utkanten av södra Edo, nuvarande Tokyo. Två hundvalpar är delvis dolda av det stora vagnshjulet i trä, en av dem tuggar på remmen till en halmsandal. Någon har svalkat sig med ett par bitar vattenmelon och sedan slängt skalen på marken.

    Oavsett hur vi bedömer det svenska vädret är sommaren här! Den japanska sommaren är oftast het och fuktig. Hur har sommaren som årstid uppmärksammats och upplevts sedd genom japansk kultur och hur kan man se spår av detta i Världskulturmuseernas samlingar?

    Den äldre (förmoderna) japanska litteraturen och konsten är fylld av hänvisningar till de fyra årstiderna och naturen. Detta har både i och utanför Japan ofta tolkats som en kärlek till naturen, men kan även ses som en vilja att omsätta naturen i en begriplig och kulturell form. Man kan kalla det för en konvention eller en markör där djupet i förståelsen ofta beror av hur pass kunnig läsaren eller betraktaren är i den äldre skriftliga och bildmässiga japanska kulturen, vilket ger “kulturellt kapital”.

    Anspelningar på årstidsväxlingarna får på ett filosofiskt plan stå för hela livets förgänglighet och förändringar. Japansk hovaristokrati etablerade seden att fira naturens skiftningar under Heian-perioden (794-1185). Under Edo-perioden (1600-1868) blev detta firande mer folkligt och utbrett för att sedan ta sig nya former under modern tid. Under Heian-perioden utvecklades litteratur i form av poesi, romaner och dagböcker med större utrymme för anspelningar på årstiderna. Den kejserliga poesiantologin Kokinshū (egentligen Kokin wakashū; ”Samlade japanska poem från gammal och modern tid”) utkom ca 905 och årstidspoem och kärlekspoem står i centrum. Av de fyra årstiderna behandlas numerärt sett mest hösten (145 dikter), men även våren finns det många dikter om. Endast 34 dikter behandlar sommaren. Boken finns i engelsk översättning på Östasiatiska biblioteket på Östasiatiska museet för den som vill läsa dikterna. Scener från litteraturen under Heian-perioden återanvänds ständigt som ämne för kimono-dekor eller blir till en manga-serie.

    Majoriteten kortdikter (haiku) präglas också av anspelningar som med ett eller två begrepp direkt ger en känsla av vilken årstid dikten syftar på. Ett exempel är ”sommarmåne” – annars skulle den bildade läsaren automatiskt tänka på hösten som representeras av bl a just månen, även om den ju är synlig året runt. Ett annat är ”trollsländor” som specifikt förknippas med den tid då den svala luften från bergen rör sig nedåt och trollsländorna samlas innan hösten träder in.

    Herr-kimono av indigofärgad ramie med kasuri-dekor. Tidigt 1900-tal. Gösta Sandberg samling på Världskulturmuseet (inventarienummer 1998.11.1125).

    Herr-kimono av indigofärgad ramie med kasuri-dekor. Tidigt 1900-tal. Gösta Sandberg samling på Världskulturmuseet (inventarienummer 1998.11.1125).

    Mer konkret reglerades förr t ex sättet att klä sig för årstiden. Tiden för när man enligt regeln bör bära ofodrad sommarkimono är i princip oberoende av den verkliga årstidens temperatur. Materialvalen till kimono var åtminstone förr så gott som standardiserade till svalkande material som passar den fuktiga japanska sommaren som bomull, bastfibrer (på japanska asa; samlingsterm för växtfibrer som hampa, ramie, m fl) och tunna genombrutna sidentyger (rō, sha, d v s tyg vävt med slingerbindning som bildar diskreta hålmönster). Bastfiberplaggen bars förr dels av de högre klasserna för deras sköna, krispiga linnekänsla (lin är ju också en bastfiber!), dels av nödtvång då just bastfiber och bomull var tillåtna material att bära för den fattigare befolkningen på grund av överflödslagar.

    Tygprover för yukata-plagg. Tryckt bomull, 1970-tal. Gösta Sandberg samling, Världskulturmuseet (inventarienummer 1998.11.0590)

    Tygprover för yukata-plagg. Tryckt bomull, 1970-tal. Gösta Sandberg samling, Världskulturmuseet (inventarienummer 1998.11.0590)

    På Världskulturmuseet finns många fina yukata-tygprover från 1970-talet, som liksom kimonon ovan ingår i den svenske textil- och färgningsexperten Gösta Sandbergs (1915-1995) fantastiska och omfångsrika textilsamling (samlingsnummer 1998.11)  som går att se som studiesamling på Världskulturmuseets magasin (föranmälan krävs).

    På senare år har plagget yukata börjat användas alltmer, inte bara i hemmet utan även i lediga, informella sammanhang av yngre japaner. Plagget är mer lättburet än mer högtidliga kimono-sorter och kan ändå varieras mycket i mönster och tillbehör.

    Är du nyfiken på att uppleva och delta i en populär japansk sommarfestival, med ursprung i Kina, och är i Stockholm, är du mycket välkommen att fira Tanabata på Etnografiska museet i samarbete med Japanska föreningen på söndag 6 juli!

    Taggar:

    Petra Holmberg är konstvetare och intendent för Japan på Världskulturmuseerna och har sin främsta arbetsplats på Östasiatiska museet i Stockholm. Utökat ansvarsområde textil, dräkt och mode med utgångspunkt i Östasien. Mångårigt intresse för det visuella och för modekulturer.