• Tår av trä, ben av brons och ett gyllene öga – proteser under antiken

    24 februari, 2016 | Arkeologi, Föremål | 0 kommentarer

    Idag är proteser, konstgjorda substitut som ersätter en förlorad eller skadad del av kroppen, mycket vanliga. Armprotester, ögonproteser, tandproteser och benproteser är några exempel på protestyper som ofta används. Under de senaste årtiondena har mycket hänt inom forskningsområdet, och avancerade proteser som styrs av elektriska signaler från musklerna har blivit allt vanligare. Utvecklingen på området har de senaste åren tagit ytterligare ett steg, nu finns proteser vars rörelser kan styras med viljan, tankekraften. Men så har det förstås inte alltid varit. De äldsta exemplen på proteser är flera tusen år gamla, då tillverkades de i material som trä, metall och läder.

    Ett av de äldsta fynden av historisk protes är en konstgjord stortå gjord av trä och läder. Den påträffades på en mumie i en grav i Thebe, nära dagens Luxor i Egypten, och är nästan 3000 år gammal.

    Kvinnan som bar protesen var i 50-60-årsåldern när hon dog. Vissa forskare menar att hon led av diabetes, vilket kanske orsakade att hennes riktiga stortå avlägsnades, och ersattes av en konstgjord. Tån är naturtroget utformad, först antog forskarna att den endast var avsedd som utsmyckning. Eftersom egyptierna ibland placerade konstgjorda kroppsdelar på kropparna vid mumifiering (som fötter, ben och näsor) är det en slutsats som är lätt att dra. Men studier av tån från Thebe visar att den faktiskt användes som ersättare för stortån då kvinnan var i livet. Den var fäst vid foten på tre ställen och har spår av slitskador som ska ha uppkommit i samband med användning. En riktig stortå bär upp till 40% av en människas vikt och har en viktig roll då vi rör oss framåt, det gör att en tåprotes måste utformas med stor precision. Vid ett forskningscentrum i England har man utfört tester på kopior av den egyptiska protesen. Tåmodellerna testades på frivilliga som förlorat sin ena stortå, och experimenten visade att protesen fungerade alldeles utmärkt.

    Under tidigt 1900-tal fann arkeologer ett konstgjort ben tillverkat av brons och järn med en kärna av trä, i en grav i italienska Capua. Protesen dateras till ca 300 f. Kr. och var avsedd för en person vars ben avlägsnats under knäet. Det konstgjorda benet förvarades efter upptäckten i London, men förstördes dessvärre i en bombattack under andra världskriget. Lyckligtvis hade Science Museum gjort en kopia av protesen innan den förstördes.

    Fynd av proteser från antik tid är ovanliga, men det finns indikationer på att amputation av kroppsdelar har tillämpats i tusentals år, som behandling av t.ex. sjukdomar, infektioner eller stridsskador. I Frankrike har man exempelvis funnit kvarlevorna av en man som troligen fått sin arm amputerad, fyndet är neolitiskt och daterat till omkring 4900-4700 f. Kr. Skador på mannens skelett uppvisar tecken på att hans högra underarm var amputerad vid armbågen. Ett annat exempel är ett lårben från en romersk gravplats nära Rom, som uppvisar tydliga märken efter en kirurgssåg. Den amputerade individen var en man, som troligtvis överlevt i månader eller kanske år efter operationen, eftersom benet visar tecken på påbörjad läkning. Det tyder på att kirurgerna var skickliga nog att sy ihop såret eller på annat sätt skydda det mot infektion. Benet påträffades i en kontext med sammanblandade skelettdelar från flera olika individer. En expert inom antik osteologi, som har analyserat benet, tror att mannen kan har burit ett protesben efter amputationen, att döma av slitaget på benets brottyta.

    Den romerske författaren Celsus refererar i en text till bruket av kirurgiska amputationer under romersk tid, och det finns läkarinstrument i museisamlingar som skulle klara av sådana operationer. Men det är svårt att med säkerhet kunna belägga att en kroppsdel verkligen har amputerats. Om individen exempelvis inte överlever operationen, kan spår av amputation lätt misstolkas som en skada som uppkommit i samband med olyckshändelse, eller efter döden.

    Romerskt läkarinstrument av brons. Inventarienummer NM Ant 1027. Foto: Ove Kaneberg

    Romerskt läkarinstrument av brons. Inventarienummer NM Ant 1027. Foto: Ove Kaneberg

    I Världskulturmuseernas samlingar finns inga proteser, men däremot operationsinstrument från antik tid, och andra läkarinstrument av metall, som använts vid undersökningar. De är ofta långa och smala med en vass, tillplattad eller rundad ände. Varje instrument har sitt eget användningsområde, precis som läkarinstrument idag.

    I Iran, nära gränsen till Afghanistan, påträffade arkeologer år 2007 en grav med ett oväntat innehåll. I graven fanns kvarlevorna efter en kvinna i 25-30-årsåldern, med ett konstgjort, gyllene öga. Undersökningar av skelettet visade att kvinnan var lång, över 180 cm. Det konstgjorda ögat är halvsfäriskt till formen, och mäter ca 2,5 cm i diameter. Det var tillverkat i ett lätt material, möjligen utvunnet ur s.k. bitumen. Ögats yta har spår av ett tunt lager av påstruket guld. Det har en ingraverad cirkelformad iris och gyllene linjer som strålar ut från den. På båda sidorna sitter två små hål, som en tråd kunde dras igenom och hålla ögonprotesen på plats. Skador i kvinnans ögonhåla visar på långvarig kontakt med det konstgjorda ögat, liksom skavskador från tråden som fäste det. Det innebär att det inte rör sig om en gravgåva eller ett föremål som placerades på henne i samband med begravningen, hon bar ögat när hon levde. Man tror att kvinnan hade en särställning i det samhälle hon levde i, för nästan 5000 år sedan. Kanske var hon sierska eller prästinna. Med ett gyllene strålande öga som säkert gav henne en intensiv och genomborrande blick, hade hon nog effekt på de flesta i hennes närhet. Kanske trodde man att hon hade övernaturliga krafter och förmåga att förutsäga framtiden.

    Från en försiktig början då pionjärer tillverkade proteser av de material som fanns tillhanda, har protestillverkningen utvecklats till en avancerad specialindustri där forskningen ständigt går framåt. En konstgjord arm kan idag fungera som vilken annan kroppsdel som helst, och likt dem med stor precision styras med tankens kraft.

    Översta bilden: Asklepios, läkekonstens gud inom den grekiska mytologin, avbildad ca 160 e. Kr. Foto: Dimitris Kamaras, https://www.flickr.com/photos/127226743@N02/21292771303

    Taggar:

    Emma Andersson arbetar som föremålsantikvarie vid Världskulturmuseernas tre museer i Stockholm: Medelhavsmuseet, Östasiatiska museet och Etnografiska museet. Emma har en magisterexamen i arkeologi och antikens kultur och samhällsliv, hon har även studerat socialantropologi, kulturmiljövård och museivetenskap.