• Temadag om indigo, jeans och japansk workwear

    19 November, 2015 | Etnografi, Föremål, Samlande | 1 kommentar
    Lite av det som visades ur samlingarna på "Indigo-dagen". På bilden syns konservator Christian och fotograf Tony.

    Exempel på det som visades ur samlingarna på “Indigo-dagen” på Etnografiska museet. På bilden syns konservator Christian och fotograf Tony.

    Lördagen den 7 november kom över 110 besökare till Etnografiska museet för att titta, lyssna och mingla kring ämnet ”Indigo, jeans och japansk workwear”, en temadag mellan 11.30 och 16.00. Dagen till ära var biblioteket särskilt öppet och en hel del besökare kom dit både under dagen och har även fortsatt kontakta vår bibliotekarie Zsuzsanna Müller för mer information och litteratursökning (hela katalogen tillgänglig här).

    Idén till dagen föddes ur samtal i personalköket och mejlande mellan konservator Christian Stadius och mig under våren och realiserades över enhetsgränserna av programkoordinator Ulla Edberg, föremålsantikvarie Anna Fahlén, utställningsproducent Anna Palmqvist, museivärd Jenny Modée, bibliotekarie Zsuzsanna, Christian och Petra. Vad innehöll dagen och hur kommer det sig att denna dag drog så många besökare? Ni som inte kunde komma kan här få en glimt av dagen!

    Vi har rentav fått mejl efteråt av lovordande besökare (“… så fint att få se både film, grejer ur samlingarna och höra era människor och andra prata om saker dom kan.”. “Det är så här museiarbete ska bedrivas” osv) – vi blir så glada över att få denna positiva respons!

    Vi hade bjudit in filmaren Elisabet Márton och visade utdrag ur hennes fantastiska film Indigomästaren som handlar om den japanske indigofärgaren Hiroyuki Shindo verksam norr om Kyoto. En både stillsam, levande och informativ film om hur han, som en av få numera, arbetar med helt naturlig indigofärgning utan kemikalier. Shindo är nu över 70 år gammal och tar i filmen emot sin svenska elev textilkonstnär Camilla Carlund Hickman som får lära sig att färga indigo på japanskt sätt, bland annat genom mönstringstekniken itajime (där man viker tyget flera gånger och använder träbitar och tvingar för att skydda tyget från färg). I filmen framgår tydligt hur mycket omsorg och kunskap som behövs för att skapa och underhålla en levande färgkyp (inklusive böner till indigogudomligheten). Färgbadet är en del i kretsloppet, sista steget är att det hälls ut i Shindos trädgård. I samtalet efteråt var det värdefullt att höra både Elisabeth och Camilla, som också fanns på plats.

    Sedan pratade jag  om ”folklig japansk textil ur kulturhistorisk synvinkel” för att sätta ämnet i en kontext. Bilden på den religiösa ceremonin hari kuyo, där utarbetade synålar får sin sista vila i ett stycke tofu väckte särskilt intresse och viss munterhet. Efter det blev det paus där man kunde ta en fika eller lyssna på Jenny Modée som fanns på plats i tillfälliga utställningen “Japan äger rum” för besökarna. Sedan följde en visning av och ett samtal kring ca 15 japanska föremål framtagna av Anna Fahlén unikt för temadagen ur textilsamlingarna med Christian och mig.

    Handskar för brandman i flera lager bemålat bomullstyg, förstärkta med sashiko-broderi. Från Vanadis-samlingen på Etnografiska museet.

    Handskar för brandman i flera lager bemålat bomullstyg, förstärkta med sashiko-broderi. Från 1880-talet. Vanadis-samlingen på Etnografiska museet.

    Här var den röda, nej, blåa, tråden i föremålen att de var indigofärgade. En del indigofärgade japanska textilier från sent 1800-tal finns även att se permanent utställda i utställningen Magasinet. Genom olika exempel blev det tydligt att blå nyanser används av flera samhällsklasser och sammanhang. Inte enbart arbetskläder (workwear) för hantverkare och till exempel brandmän var blåa utan också till exempel den tvådelade dräkt som Linnélärjungen Carl Peter Thunberg tog hem från Japan 1776 och som burits av en ung samuraj, småmönstrad med schablon (katazome-teknik). En schablon visade vi också exempel på, utsökt utskuren i mullbärspapper, impregnerad med juice från persimonfrukten för att stå emot vätan från rispasta som appliceras i hålen under denna typ av reservagefärgning (vilket innebär att skydda = reservera tyget från färg på vissa partier och på så vis skapa mönster).

    Samuraj-plagg i bastfiber (troligen hampa)hemförda av Carl Peter Thunberg 1776 till Sverige.

    Samuraj-plagg (1874.01.0088 och 89) i bastfiber (troligen hampa) hemförda av Carl Peter Thunberg 1776 från Japan till Sverige.

    Urval och research var gjort av mig för att just påvisa mångfalden av dekorationsteknik, material (bomull, bastfiber, siden) och plaggskärning. Allt sammanhänger med vad personen hade för roll i samhället och vid vilken tidpunkt men även personlig smak. Plaggen var från 1770-tal, sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.

    Japansk barnkimono av bomull  från tidigt 1900-tal gjord i kasuri (mönstringsteknik).

    Japansk barnkimono, 1937.22.0001, av bomull från tidigt 1900-tal gjord i kasuri (mönstringsteknik).

    Stämningen var nästan andäktigt intresserad och fascinerad! Några kom fram och tittade försiktigt närmare på plaggen. Christian berättade även om bevarandeaspekter vilket publiken var mycket nyfiken på och han förhöjde upplevelsen av föremålen ytterligare genom teknologi i form av kamera och mikroskop. Bilderna projicerades i stort format från det som visades. Mötet mellan det analoga (hantverket), ännu svagt doftande av indigon, och modern teknik tycket vi tillförde mycket och förhoppningsvis tyckte även publiken det! Uppförstoringarna av tygerna åstadkom både vackra och informativa bilder.

    Denimskjorta lagad av Douglas Luhanko.

    Denimskjorta lagad av Douglas Luhanko.

    Sista och efterlängtade punkten var gästen Douglas Luhanko, hantverkare och passionerat sakkunnig på jeans, ägare av butiken Unionville i Stockholm, som berättade mycket bra och personligt om sin relation till jeans och visade delar ur sin samling, med något inlån, av jeans och andra denimplagg. Ett par byxor var utgrävda av honom själv i öknen i Nevada (jeans avlagda efter guldruschen i området på 1870-talet). Och inte minst en av honom själv vackert lappad jacka, som lagats med inspiration från det tidiga 1900-talets Amerika. Lärorikt och rörande att se dessa ibland nästan sönderfallande plagg!

    Likheterna med japansk estetik och filosofi som jag tog upp i form av det japanska begreppet mottainai (som betyder ungefär “slösa inte”, spara) och wabi-sabi (“rustik, anspråkslös skönhet, patina) var slående. Att intresset för denim är stort globalt inte bara sett till användningen av dessa plagg (“världens mest använda plagg”) utan även genom utgivning av gedigen litteratur i ämnet går inte att ta miste på. I december öppnar till exempel Museum at FIT i New York sin stora utställning om denim som säkert kommer bli uppmärksammad.

    Intresset verkade genomgående vara på topp under vår ganska långa temadag, folk verkade överlag mycket nöjda och flera ville ha fler liknande dagar med framtagning av föremål gjorda och burna av våra medmänniskor från olika geografiska områden och tidpunkter. Ja, svaret på framgången är säkert många. Det stora intresset för hantverk (i kontrast till snabbproduktion och snabbkonsumtion) och hållbar utveckling av vårt liv här på planeten och chansen att få se unika föremål ur samlingarna utan monterglas i en kunskapsunderbyggd temadag är möjliga svar.  Många vill se och höra om “handens verk”, det vill säga hantverkets roll förr och nu. Inte minst kombinationen av ämnen där ”textiltanter” (ett ord jag använder mycket kärleksfullt, vill jag betona) mötte ”jeanskillar” tror vi var avgörande. Det var också välgörande att se att dagen nådde bortom åldersmässigt målgruppstänkande, här kom många olika åldrar. Varmt tack till alla som kom!

    Taggar:

    Petra Holmberg är konstvetare och intendent för Japan på Världskulturmuseerna och har sin främsta arbetsplats på Östasiatiska museet i Stockholm. Utökat ansvarsområde textil, dräkt och mode med utgångspunkt i Östasien. Mångårigt intresse för det visuella och för modekulturer.