• Viloplats magasinet – om att förhålla sig till mänskliga kvarlevor i samlingarna

    4 februari, 2015 | Bevarande, Digitalisering, Etnografi, Föremål, Samlande, Svåra saker | 0 kommentarer

    Media skriver om mänskliga kvarlevor på institutioner och museer. För några är det en nyhet och för andra en fortsättning på en lång diskussion om hur vi idag ska förhålla oss till det faktum att vi har dessa samlingar i våra magasin.

    För mig väcker det minnen från när jag 2006 började jobba på Etnografiska museet som fotograf i ett stort digitaliseringsprojekt. Min arbetsuppgift var att fotografera igenom stora föremålssamlingar från Papua Nya Guinea och Kongo och i min studio stod en bokhylla som dagligen fylldes med föremål av alla slag. Det var mitt första uppdrag som museifotograf och jag upplevde det som fantastiskt att få se alla föremål på så nära håll.

    Jag hann bara jobba ett kort tag så började kranier dyka upp i bokhyllan. Fler och fler och många med handskrivna beskrivningar direkt på sig. Det knöt sig i magen. Hade man glömt att informera mig om detta?

    Regeringen hade tilldelat oss uppdraget att inventera mänskliga kvarlevor. Nu skulle allt som kunde finnas på Etnografiska museet få ett foto, taget av mig. Skulle det vara ett problem?

    Det var inte första gången som jag mötte döden som tema genom fotografiet. Tidigare hade jag gjort ett bildreportage om bårhuset på Västerviks sjukhus och jag hade följt kyrkogårdsarbetare i Göteborg under ett helt arbetsår. Men det handlade om döden i en förväntad kontext. Detta var något helt annat som inte lätt lät sig förstås.

    Yrsel.

    Det gick bara inte att bita ihop och ta på bomullsvantarna.
    I bokhyllan vita väntande askar. En tumme. Ett torkat underben med tatuering på. Och så alla dessa kranier med tillhörande lösa underkäkar.

    Inte nu. Jag tog snäckhalsbanden först. Och så nästa dag.
    Repris.

    Allt detta som en gång varit vid liv. Hundratals delar av människor i mina händer. Hur hamnade de här?

    Jag tittade ner i kartongen på ett kranium med lite hud kvar på hjässan. Kom igen nu, tänkte jag för mig själv. Andas. Ta sats.

    Tvärstopp.

    Jag tittade på klockan. Snart skulle vår lokalvårdare Carlos komma och svabba golvet. Åh, äntligen! En plan för att få detta gjort. Nervös väntade jag in honom, hälsade och log stort när han kom. Sedan lyfte jag med hans omedvetna hjälp upp kraniet på fonden och fotograferade. Carlos gav inga kommentarer, för honom var det förmodligen som vilken dag som helst i ett museimagasin.
    Lättad skyndade jag mig att hinna med ett till innan golvet var färdigt.

    Jag hade klivit över tröskeln och kunde fortsätta min insats för inventeringen. Dock med huvudet fullt av frågor om vad som var rätt att göra idag, eller åtminstone minst dåligt.

    Så småningom hade vi gått igenom allt. Mänskliga kvarlevor från omkring 800 individer hade fått rena kartonger, fotodokumentation och så mycket information som gått att få fram.

    Samtidigt framtogs riktlinjer för hantering av mänskliga kvarlevor i museisamlingarna. Utställningen ”(O)mänskligt” producerades tillsammans med Forum för levande historia och Riksutställningar och publikationen ”Mänskliga kvarlevor – ett problematiskt kulturarv” gavs ut av Etnografiska museet.

    Alla som liksom jag undrat över hur mänskliga kvarlevor hamnat på våra museer, vill jag rekommendera att ta del av det materialet.

    Hur ser det ut idag i föremålsarkivet? Några kvarlevor har repatrierats till sina ursprungsländer medan andra står kvar i sina vita pappkartonger. Ibland händer det att jag har ett ärende till den del av magasinet där de står. Jag känner inte längre att hjärtat bankar hårdare då.

    Museerna har en historia som inte går att blunda för. Nu blev jag en del av den. Till en början motsträvigt men sedan med en känsla av att det var en nödvändig uppordning som lyfte en viktig del av historien.

    r-m westlingRose-Marie Westling arbetar som fotograf vid Världskulturmuseerna. Oftast befinner hon sig på Etnografiska museet i Stockholm.

     

    Läs mer om utställningen (O)mänskligt som öppnade på Etnografiska museet och Forum för levande historia 2010: http://www.omanskligt.se/

    Sedan 2011 har den turnerat i Sverige, nästa anhalt blir Göteborgs stadsmuseum. Den har setts av närmare 100 000 personer varav tiotusentals skolungdomar.

    Foto ovan: Tony Sandin/Världskulturmuseerna

    Mänskliga kvarlevorBeställ boken”Mänskliga kvarlevor – ett problematiskt kulturarv” från Etnografiska museets webbplats.

    Taggar: