• Ajia Irini – Stockholms bäst bevarade hemlighet?

    Besökare som upptäcker Medelhavsmuseets terrakottaarmé blir ofta hänförda, ibland förundrade och roligast av allt ofantligt intresserade. Var kommer de ifrån? Varför ser de ut som de gör? Vem har tillverkat dem och varför? Frågorna haglar.

    På Världskulturmuseerna, i Medelhavsmuseets lokaler på Fredsgatan 2, finns en av Stockholms kanske bäst bevarade hemligheter. I en monter som likt en klippa reser sig mitt museets centralhall, finns över 1000 terrakottafigurer uppställda vilka härstammar från helgedomen Ajia Irini, på Cypern. Likt åskådare på en antik amfiteater blickar de ner över besökarna. Med sina unika utformning utmanar de din fantasi och betraktar du dem noggrant ser du att var och en av dem har en historia att berätta.

    För att svara på besökarnas frågor söker vi ofta vägledning hos arkeologerna, Erik Sjöqvist, Alfred Westholm, Einar Gjerstad och John Lindros. Medlemmarna av den Svenska Cypernexpeditionen.   Mellan 1927-1931 undersökte de drygt 20 antika och förhistoriska platser på Cypern. Resultatet från de flesta platserna publicerades sedan i rask takt och på så vis skapade man en monumental och gedigen grundplåt till cypriotisk arkeologi.

    Erik Sjöqvist undersöker en cypriotisk kruka

    Erik Sjöqvist undersöker en cypriotisk kruka

    Sent på hösten 1929 hade svenskarna sökt vinterkvarter i expeditionens kontor i Nicosia. Efter vårens och sommarens intensiva grävsäsong var det ett välkommet avbrott att i lugn och ro få undersöka årets fynd.

    På en bild ser vi arkeologen Erik Sjöqvist, oklanderligt klädd i kostym, ivrigt framåtlutad över ett bord samtidigt som han sitter och undersöker en cypriotisk kruka. Bordet är överbelamrat av vaser och man får intrycket av att Erik är en mycket noggrann och systematisk man. Kanske har han längtat efter lugnet, som i motsatts till grävningens febrila aktivitet, skänker tid till reflektion och eftertanke.

    Papa Prokopios

    Papa Prokopios

    I november så bryts lugnet av den storväxte Papa Prokopios, en fryntlig och mycket karismatisk präst från den norra delen av ön. Med sitt stora skägg, sin läderartade hy och svarta klädsel inger han en respekt och ett allvar som får svenskarna att kvickna till. I handen har han en gåva till expeditionen i form av ett terrakottahuvud.  Av huvudets form och karaktär sluter man sig till att det är mycket gammalt, troligen antikt. Vinterdvalan bryts tvärt och febril aktivitet utbryter i svenskarnas hemvist.  Nu kommer expeditionens stolthet, en sprillans ny Volvo väl till pass. I racerfart kör man från högkvarteret i Nicosia till Cyperns norra kust och man konstaterar att det märkvärdiga fyndet är del av något mycket, mycket större.

    Expeditionens stolthet, en sprillans ny Volvo

    Expeditionens stolthet, en sprillans ny Volvo

    Nu börjar en kapplöpning. Prästen och vetenskapsmännen mot plundrarna. En välbevarad arkeologisk kontext är lika eftertraktad av arkeologer som gravplundrare och i senare beskrivningar förstår vi att svenskarnas brådska beror på en grundmurad rädsla för att materialet skall gå om intet i händerna på skrupelösa banditer. Man utverkar snabbt ett grävtillstånd från det Cypriotiska Museet och från den Brittiske Guvernören. Under tiden håller Papa Prokopius ett vakande öga över platsen och trots att tjuvgrävarna är rasande och hotar prästen med gruvlig hämnd, så insisterar Papa Prokopios på att fyndet tillhör vetenskapen.

    Ajia Irini

    Ajia Irini

    I slutet av november påbörjar så Erik Sjöqvist, tillsammans med cirka 30 arbetare, de arkeologiska undersökningarna. Nästan omedelbart hittar man fler terrakottafigurer och efter några dagars grävande har antalet växt till en hel terrakottaarmé. Einar Gjerstad, Jon Lindros och Alfred ”Alfiros” Westholm besöker grävplatsen i december. Alfred Westholm skriver hem:

    ”Måndagen den 9 december 1929: Ajia Irini! När jag kom fram till grävningsplatsen vart jag alldeles tyst, gnuggade mig i ögonen och blinkade åt alla håll. Där stodo 1000-tals statyer och statyetter fullkomligt som de stått för c 2600 år sedan ordnade i fina rader runt ett litet altare. Det var en syn som jag aldrig skall glömma! Det smakade så hedniskt i mun, att jag måste tända en pipa. Jag tittade bort, ut över havet och de blånande bergen på andra sidan, och tittade dit igen.  Där stodo de ju faktiskt alla dessa vanvettiga massor av lergubbar. Det var så att man kunde förlora förståndet.”

    Ajia Irini

    Ajia Irini

    Det är lätt att förstå Westholms reaktion. Upptäckten var sannerligen enastående. Papa Prokopios terrakottahuvud visade sig tillhöra ett av de mest spektakulära fynd som har gjorts på Cypern.

    AI_300x350Helgedomen innehöll fler än 2000 figurer varav de flesta föreställer passiva manliga krigare. Några är i naturlig storlek men de flesta är så små att de enkelt kan få plats i en handflata. En del har rikt utsmyckade dräkter och rustningar och på några ser vi tydliga rester av färg. Det troliga är att alla figurer har varit målade i klara färger vilka har nötts bort av tidens tand. Förutom krigare hittar vi också djurfigurer såsom hästar och tjurar. Vi finner också minotaurer vilka är en blandning av tjur och människa. Några figurer föreställer kvinnor. Andra figurer är tvekönade och en del är kanske kvinnor med manliga attribut såsom skägg.

    Som en extra dimension ser vi att nästan alla figurer har sitt individuella särdrag, ansiktena är ofta tillverkade för hand och i utsmyckning och stil finner vi influenser från hantverk i Syren, Mindre Asien, Egypten och det grekiska kulturområdet. På så vis representerar terrakottafigurerna från Ajia Irini en kulturell smältdegel.

    När den Svenska Cypernexpeditionen avslutades skeppade man enligt avtal ungefär hälften av materialet till Sverige. Resten lämnades på Cypern där halva gruppen terrakottafigurer numera finns på det arkeologiska museet i Nicosia. Den andra halvan förvaltar vi efter bästa förmåga och ett omfattande forskningsprojekt gör att vi nu kan ställa nya frågor till materialet. På något underligt vis känns Ajia Irini mer aktuellt än någonsin tidigare eftersom den på ett mycket konkret sätt anknyter till samhällsdebatter av idag rörande frågor om kultur, identitet och om konstens plats i samhället. Och självklart önskar vi att en av Stockholms bäst bevarade hemligheter snart ska få den uppmärksamhet som den förtjänar.

    CM61x80Christian Mühlenbock är forskare och intendent vid Världskulturmuseerna, samt tf museichef på Medelhavsmuseet. Han har bedrivit fältstudier och utgrävningar i Sverige och i en rad europeiska länder. I mer än 15 år har han lett utgrävningar på den arkaiska bosättningen Monte Polizzo på västra Sicilien.