• En detektivhistoria i magasinsmiljö?

    Jag insåg just att jag i augusti 2015 varit anställd tio år på Världskulturmuseerna och Etnografiska museet. Det som fortfarande är allra roligast med mitt jobb är när det oväntade eller sällsynta dyker upp. Precis detta hände nyligen när jag var nere i föremålsmagasinet på Etnografiska museet för att leta föremål till utställningen Korsvägar (öppnar under 2016 på Världskulturmuseet i Göteborg). På en av hyllorna i de bakre regionerna låg ett objekt jag aldrig tidigare sett: en 135 cm hög snidad och målad träskulptur. Ett fantastiskt exemplar, utförd i en okonventionell stil, som omedelbart berörde mig med sin pondus och andlighet. Pulsen ökade medan jag letade i minnet efter tidigare möten med skulpturen. Men, nej, jag hade aldrig sett den förut.

    Del av skulpturen på sin hylla med etikett. Inventarienumret 00.32.213 tolkas som 1900 (året då samlingen kom till museet), 32 (den 32:a samlingen det året) och nummer 0213 (föremålets individuella nummer i den samlingen).

    Del av skulpturen på sin hylla med etikett. Inventarienumret 00.32.213 tolkas som 1900 (året då samlingen kom till museet), 32 (den 32:a samlingen det året) och nummer 0213 (föremålets individuella nummer i den samlingen).

    Låt oss stanna upp lite här. Hur kommer det sig att jag som under tio års tid har arbetat med samlingarna från Afrika har missat en 135 cm hög skulptur? Svaret är att det inte är så svårt: Etnografiska museet har stora samlingar (ca 220 000 föremål), varav de från den afrikanska kontinenten utgör minst 30 000, uppdelade på fler än 900 samlingar från de områden som idag är 47 av Afrikas 54 stater. Endast 2/3 av dessa föremål är tillgängliga i vår digitala databas, många saknar fotografi och/eller beskrivning och bara en liten del av dem är publicerade. Att jag sprang på föremålet just nu beror förmodligen på att det nyligen flyttades till en synlig plats i samband med pågående renoveringar i magasinet. Märkligare är att skulpturen inte tidigare ställts ut eller publicerats! Våra föregångares val av fokus styr delvis vad den nuvarande generationen museiarbetare känner till om samlingarna. Men varför har ingen velat forska om eller ställa ut detta magnifika föremål? Efter att ha letat fram inventarienumret, som var skrivet på en etikett fäst med ett snöre, tittar jag i den digital katalogen för nummer 1900.32.0213. Databasen saknar detaljerade uppgifter och jag går vidare till den fysiska generalkatalogen, där nästan alla av museets föremål finns beskrivna mer eller mindre noggrant.

    1900_32_File_13015+[ocr]

    ”Gudabild snidad i trä, bestående av två figurer, den ena stående på den andres huvud. Gaboon.”

    Jag vet sedan tidigare att samling 1900.32 är från Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi (SSAG), en mycket stor och omväxlande samling med många olika donatorer. De var svenskar aktiva i koloniala arméer, forskningsexpeditioner och handelsbolag, men också samlare och rika mecenater mestadels från landets övre sociala skikt. Jag vet också att de många delsamlingarna från Afrika i SSAG:s samling är bristfälligt dokumenterade. ”Gudabild snidad i trä, bestående av två figurer, den ena stående på den andres huvud. Gaboon” lyder den korthuggna katalogtexten. Ingen uppgift om konstnären (vilket inte är förvånande med tanke på tidens praxis), donatorn eller insamlaren och ingenting om föremålets ursprungliga kontext förutom den geografiska termen ”Gaboon”. Den nutida staten Republiken Gabon fanns inte i slutet av 1800-talet och tidigare erfarenheter säger att termen användes i museisammanhang för ett stort och inte så noga avgränsat område i västra Centralafrika, söder om Biafrabukten (dagens Nigeria och Kamerun) och norr om Kongofloden. Föremålets proveniens är med andra ord inte särskilt väl dokumenterat.

    Skulpturens utseende och utförande tyder på att den är från området norr om Kongoflodens mynning i Atlanten (längst ner till höger på kartan ovan). Ögonen av porslin, speglarna på magen med rester av piggsvinstaggar. Färgkompositionen – hur konstnären har spelat med de tre kontrasterande grundfärgerna, rött, vitt och svart som har centrala symboliska och existentiella betydelser i de kongotalande folkens kulturer. Ändå liknar den inget annat jag har sett. De stadiga, men mjukt stiliserade kropparna verkar kombinera drag från olika delar av regionen.

    Det är mycket vanligt i konsten från området att använda kvinnliga och manliga kroppar som motsatspar och som symboler för andra motsatser av moralisk eller existentiell typ. Våt/torr, mjuk/hård, vänster/höger, natt/dag, andarnas värld/människornas värld, intim/officiell. I museisamlingar från sekelskiftet 1900 finns många skulpturer från nedre Kongo där en kvinnlig och manlig figur står eller sitter rygg mot rygg. Men den här skulpturens tema – en man stående på en kvinna, båda i ett meditativt och inåtvänt tillstånd -har jag aldrig sett förut härifrån. Mannens högra hand över torson och kvinnans vänstra under bröstet skapar en balanserad asymmetri medan föremålet i mannens vänstra hand balanserar kvinnans högra hand på plattformen.

     

    Skulptur från västra Centralafrika. Foto: Rose-Marie Westling.

    Skulptur från västra Centralafrika. Foto: Rose-Marie Westling.

    Skulpturen har en rik och uttrycksfull ikonografi. Förutom kontrasterna mellan man och kvinna är de mest uppenbara symbolerna leoparden, som kvinnan vilar sin högra fot på och som troligen avslöjar henne som en anmoder av kunglig börd (se fler exempel på leoparder i utställningen Magasinet på Etnografiska museet). Den vänstra handen som håller fram ena bröstet symboliserar rikedom och generositet. Den röda färgen förstärker kopplingen till det kvinnliga, men också till idéer om utbyte mellan vår värld och andarnas värld. Mannens svarta kropp och vita ansikte uppmärksammar kanske kontrasten mellan världslig (felbar) makt och förfädernas (rättfärdiga) legitimitet. I den kongolesiska kosmologin som den såg ut i slutet av 1800-talet symboliserade den svarta färgen människorna (och dagen) och den vita färgen förfäderna (och natten).

     

    Men mycket med den här skulpturen kan jag bara spekulera kring. Håller mannen en elefantbete i handen, som symbol för en av Afrikas viktigaste handelsvaror vid tiden, eller är det en munkwisa-rot som ofta fick symbolisera hövdingars rätt att råda och döma? Andra delar av symbolspråket talar för att skulpturen har något med sällskapet Lemba att göra. I så fall är den verkligen unik. Lemba var ett politiskt och ekonomiskt nätverk och ett sällskap med starka andliga och helande inslag. Under flera hundra år av politisk och social oro i regionen, främst orsakad av den transatlantiska slavhandeln, var Lemba ett viktigt samhällskitt och en rituell praktik som även följde med de afrikanska slavarna till den nya världen och existerar där än idag, till exempel i Brasilien (Candomblé Angola) och Haiti (Voudou Petro). Men inga skulpturer av denna storlek förknippade med Lemba verkar ha hamnat i några museisamlingar, så är detta bara intendentens önsketänkande? Varför bär den avbildade mannen europeiska polisonger? Och vem är donatorn? Är det någon av de brutala soldaterna Pagels, Möller eller Gleerup, som deltog i Kung Leopold II:s erövring och skövling av Kongo? Eller handelsmannen Theorin som verkade på den lilla ön Elobey utanför Ekvatorialguineas kust som föreståndare på ett engelskt faktori?

    Detalj av skulptur från västra Centralafrika, andra halvan av 1800-talet. Inv. nr. 1900.32.0213, Etnografiska museet, Stockholm. Foto: Rose-Marie Westling.

    Detalj av skulptur från västra Centralafrika, andra halvan av 1800-talet. Inv. nr. 1900.32.0213, Etnografiska museet, Stockholm. Foto: Rose-Marie Westling.

    Nu till den punkt när jag måste göra den vane läsaren av kriminalhistorier besviken. Museiforskning är tids- och resurskrävande och leder inte särskilt ofta till att vi får veta allt om ett föremål och dess historia. Tyvärr är museisamlingar inte en roman, mördaren avslöjas inte alltid och mysteriet finns många gånger kvar vid slutet. Men även om jag inte lyckas finna alla svar har jag ändå lärt mig mer och sett till att kunskapen ökar om samlingarna, om världen då och nu och om de människor som tillverkat, använt, handlat med och engagerat sig i föremålen. För mig som har privilegiet att arbeta med Världskulturmuseernas samlingar, är det ju bara kul att mysteriet lever vidare en liten stund till.