• En färgsprakande sidenkaftan från Samarkand

    5 april, 2017 | Bevarande, Etnografi, Föremål, Samarkand | 0 kommentarer

    Staden Samarkand ligger i en stor oas i den nordöstra delen av Uzbekistan. Den färgsprakande kaftanen i siden och bomull är inköpt i staden. Under artonhundratalet har sidentyg färgat på det här viset burits av både män och kvinnor, men kvinnor var begränsade till att använda sina inomhus. Kaftaner i ikat tjänade som en statussymbol bland rika köpmän och de kunde bära upp till tio kaftaner på varann för att visa sin rikedom och status. Ju högre kvalitet av silke, komplex färgning och intrikata mönster, desto mer exklusivt var det.

    Sidenkaftan från samarkand i utställningen Korsvägar på Världskulturmuseet. Foto: Ina Marie Winther Åshaug, Världskulturmuseet (CC:BY)

    Varpikat i siden från Uzbekistan

    I Gösta Sandbergs samling finns en traditionell centralasiatiska kaftan som tros vara från mitten av artonhundratalet och är tillverkad i siden och bomull. Yttertyget i siden är vävt i tekniken varpikat i färgerna gult, cerise, lila, grönt, vitt och blått. Ordet ikat kommer från det malajisk-indonesiska ordet för att binda, vira eller knyta; meng-ikat. Genom att binda om varpgarnet innan färgning, så kallad reservageteknik, skapar man ikat mönster.   Färgningstekniken utvecklades självständigt i flera delar av världen och det finns tidiga exempel från Peru, Japan, Indonesien, Indien, Kina och Egypten.

    Kattuntyg i bomull från Ryssland

    Detalj av kattunfoder. Foto: Ina Marie Winther Åshaug, Världskulturmuseet (CC:BY)

    Fodret är ett blommönstrat kattunstyg i rött, gult, vitt och grönt. Kattun är en äldre svensk benämning på bomullstyg och ordet har sitt ursprung ur arabiskans ord för bomull, al qutn.bomull. Bomullstyget trycktes med hjälp av träblock med utskurna mönster och tunna inslagna stift eller med kopparstickplåtar. Färgglada bomullstyger av den här typen specialtillverkades i fabriker i Ryssland för den centralasiatiska marknaden.

    Sidenkaftan

    Detalj av kaftanens snitt och broderi. Foto: Ina Marie Winther Åshaug, Världskulturmuseet (CC:BY)

    För att skapa vidd och form har dräkten isydda kilar i sidor och i armhålor. Ärmarna har små jack vid handlederna och ärmens insida har en infodring beståendes av ett brunt bomullstyg. Dräkten är lätt vadderad med bomullsvadd som är fäst med längsgående röda stygn genom alla lager av tyg och vadd och det röda broderiet markerar också midjelinjen. Insidan av dräktens framkant är förstärkt med ett band i bomull i grönt, vitt och ljusblått.

    Sidentråden och färgning

    De långa varptrådarna av sidenikat upprullade på en pinne inför vävning. Foto ur Lena Nessle och Gösta Sandbergs bok IKAT-gränslösa mönster, (1998) Rabén Prisma Förlag AB

    Ett tecknat mönster av en ikatväv, infärgade varptrådar och en färdig sidenväv. Foto ur Lena Nessle och Gösta Sandbergs bok IKAT-gränslösa mönster, (1998) Rabén Prisma Förlag AB

    Kvinnorna odlade silkesmaskar (Bombyx mori) och matade dem med blad från mullbärsträdet och sålde kokongerna i basaren. Där var det män, som kokade kokongerna och lindade upp fibern på spolar.En kokong kunde ge tusen meter tunn fin silkestråd och det behövdes tjugo kokonger eller tjugotusen meter silkestråd för att väva en ikat till en kaftan. Att färga ikatvarpen utfördes i många steg. I mönsterverkstaden tecknades mönstret direkt på varpen med kol och omknöts med bomullstråd som skyddade delar av tråden att ta upp färg när det doppades i ett färgbad. Därefter torkade varpen och de skyddande bomullstrådarna lossades. Ett nytt mönster tecknades på den delvis färgade varpen och varptrådarna omknöts på ett nytt ställe och doppades i ett nytt färgbad. Den här processen upprepades tills var tråd hade den färg den skulle ha i mönstret. Man användes naturliga färgämnen; gult kom från gul riddarsporre eller japanskt pagodträd, grönt från gul riddarsporre med koppar eller järn som betningsmedel, svart från granatäpplets skal kokt med järnsalt, rosarött från krossade koschenillöss, rött från krapprot och blå indigo importeras från Indien av judiska handelsmän.

    Textilproduktionen i Centralasien

    Varptrådarna av sidenikat monteras i vävstolen inför vävning. Foto ur Lena Nessle och Gösta Sandbergs bok IKAT-gränslösa mönster, (1998) Rabén Prisma Förlag AB

    Centralasien har spelat en viktig roll i utbytet av varor mellan öst och väst genom historien. Handelsvägarna som korsade området innebar stor rikedom till regionen och textilproduktion var och är fortsatt en viktig industri. Bukhara är en av de äldsta städerna i Uzbekistan och var centrum för ikatvävning under artonhundratalet. Den största delen av textilproduktionen i Centralasien utfördes av kvinnor och nomader men ikatvävarna var män. I Bukhara fanns verkstäder för vävare, färgare och designers, liksom en rik överklass som hade råd att köpa och bära färgstarka och dyra kläder. Som mest fanns det omkring tolvtusen vävare i staden. Ikattyget vävdes i smala vävstolar i långa längder på femton till tjugo meter. Tyget är mycket tätt vävt och kan ha tio varptrådar/millimeter så att inslagstrådarna helt dolds av varptrådarna. Det kallas för ripsväv och eftersom mönstret är infärgat på varptrådarna framträder det vid vävning. I Samarkand används ordet Adras för ikatmönster och det betyder moln.

    PS!

    Vill du veta mer om Sidenvägen och se en av de vackra dräkterna i sidenikat i verkligheten så besök utställningen Korsvägar på Världskulturmuseet i Göteborg. Utställningen öppnar 8 april 2017, du hittar invigningsprogrammet här. Gå med i Facebookevenemanget för uppdateringar och fakta om fler utställda föremål.

    Utställningsvy: Korsvägar på Världskulturmuseet. Foto: Ina Marie Winther Åshaug, Världskulturmuseet (CC:BY)

    Referenser

    Sandberg, Gösta och Nessle, Lena IKAT-gränslösa mönster, (1998) Rabén Prisma Förlag AB, s.76-85 och s. 131-133

    Sandberg, Gösta, IKAT-reservagemönstring med garn, (1984) P.A. Norstedt & Söners Förlag AB, s.10-21

    Föremålsanalys – Gösta Sandbergs samling. Hov- och ämbetsdräkt från Uzbekistan