• Gravskulpturen och samtidskonsten

    4 maj, 2016 | Etnografi, Fotografier, Utställning | 0 kommentarer

    Mitt förra inlägg handlade om Etnografiska museets niombo – en kongolesisk gravdocka från tidigt 1900-tal, som blivit något av en ikon för museet. Den här gången vill jag undersöka vilket avtryck niombon har gjort i den västerländska samtidskonsten. Den klassiska afrikanska skulpturkonsten har haft ett relativt stort inflytande på den västerländska modernistiska konsten. Många kubister, surrealister och expressionister studerade och inspirerades av det man såg som ”typisk afrikansk” stilistik, teknik och energi. Men hur skulle en katalog över niombon som gestalt, som form och som ikon i västerländskt skolad konst se ut?

    Niombon i utställningen "Sundi-Mongo - En bakongoby i Zaire" på Etnografiska museet i Stockholm, 1983. Etnografiska museets bildarkiv, inv. nr. 1061.0033

    Niombon i utställningen ”Sundi-Mongo – En bakongoby i Zaire” på Etnografiska museet i Stockholm, 1983. Etnografiska museets bildarkiv, inv. nr. 1061.0033

    Mitt första möte med Etnografiska museets niombo, utanför museet, var i Ekonomikum, en del av Uppsala universitet. Där, i ett stort verk i textil och trä från 1976 av konstnären Lenke Rothman (1929-2008), upptar niombon en central panel. (Rothman hade även en senare historia med museet genom utställningen Spår – ett minnesmärke över Förintelsen, 1995-2000). Bilden av niombon refererar av allt att döma till den som finns utställd på Etnografiska museet: förutom huvudet, som ser ut att ha ersatts av ett djurhuvud som smyckats med blommor och färgglada tåtar, och armarna som är spegelvända, är den troget återgiven. Jag misstänker att förlagan är ett vykort i färg (från 1960-talet) där (det på 1920-talet tillagda) höftskynket fortfarande fanns kvar.

    Lenke Rothman, Edna Martin och Torsten Renqvist, "Åtta gestalter i olika roller, skepnader och belägenheter," 1976. Uppsala Universitet.

    Detalj av ”Åtta gestalter i olika roller, skepnader och belägenheter,” av Lenke Rothman, Edna Martin och Torsten Renqvist, 1976. Uppsala Universitet. Bilden från Helsingborgs dagblad.

    Själva den textila gestaltningen av niombon gjordes lämpligt nog av Edna Martin (1908-2003), en av Sveriges främsta textilkonstnärer och en pionjär i att överföra andra konstnärers verk från idé och skiss (eller fotografi) till det textila mediet i form av väv, broderi och kollage. Hon var från 1940-talet till 1980-talet knuten till institutioner som Svensk Hemslöjd, Handarbetets vänner och Konstfack i Stockholm. Martin arbetade med konstnärer som Siri Derkert, Olle Baertling och Sten Kauppi och dessa samarbeten ledde till många verk som idag smyckar svenska offentliga institutioner.

    Cyril Coetzee_Mapscreen_2003

    Cyril Coetzee, Mapscreen (2003). Privat samling.

    Den sydafrikanske konstnären Cyril Coetzee (född 1959) arbetar i olika genrer men i hans mer postmoderna verk är niombo-motivet ofta återkommande. Som i denna surrealistiska tavla, där det uppenbarligen är Etnografiska museets skulptur som avbildas, eller i andra målningar som bygger på fotografier tagna av svenska missionärer. Andra konstnärer använder skulpturernas karaktäristiska form, mönster eller färgsättning, men nästan alltid framhävs element av niombos andliga och rituella betydelse i Kongo som en del av verkens mening. För José Bedia (född 1959 i Kuba) är studier av niombo en framträdande del av hans utforskande av den atlantiska världens kulturer och religiösa ikonografi – från västra Afrika till Karibien och Centralamerika.

    José Bedia. Fua Niombo, akryl på duk, 2007.

    José Bedia. Fua Niombo, akryl på duk, 2007.

    José Bedia leder mig till en av mina stora favoriter bland konstnärer i den afrikanska diasporan, USA-födde Jean-Michel Basquiat (1960-1988). När jag hänförd gick runt i Basquiats stora retrospektiva utställning på Guggenheim Bilbao i somras, slogs jag av att många av målningarna verkade parafrasera de stora gravskulpturernas hållning och korsformade struktur. Jag blev därför glad när jag hittade Lisa Clark’s text där hon argumenterar för att Basquiat väl kände till och ofta använde kongolesiska (och andra västafrikanska) ikoner, piktogram och mytologier i sin konst. Enligt Clark var en av hans favoritböcker Flash of the Spirit av konsthistorikern och antropologen Robert Farris Thompson.

    Jean-Michel Basquiat, Self Portrait, 1986.  MACBA Collection. Government of Catalonia Art. (WikiArt)

    Jean-Michel Basquiat, Self Portrait, 1986. MACBA Collection. Government of Catalonia Art. (WikiArt)

    I svenske Stefan Danielssons (född 1976) tappning (Niombo, från 2006) blir gravskulpturen en slags ockult skräckfantasi, som i beskrivningen sägs innehålla olika ingredienser (damm från en kyrkogård, hundtänder och blod) vanliga vid tillverkning av religiösa kraftföremål i västra Afrika och i den afrikanska diasporan.

    LOYAL-Stefan Danielsson-Niombo1

    Stefan Danielsson, Niombo, 2006, Tyg och hemliga ingredienser, Loyal Gallery, Stockholm.

    LOYAL-Stefan Danielsson-Niombo

    Stefan Danielsson, Niombo, 2006, Kollage och akvarell på papper, Loyal Gallery, Stockholm.

     

    Konstnären och författaren Sigfrid ”Siffran” Södergren (1920-2000) återkom i flera målningar till motivet muzidi – bembe-folkets relikskulpturer som liksom niombo har armarna i de karaktäristiska gesterna och berättar om de döda. Södergren föddes som missionärsbarn i Kongo-Brazzaville och delade som vuxen sin verksamma tid mellan Sverige och Afrika. Troligen använde han mizidi från egna samlingar som modeller.

    Sigfrid Södergren, Muzidi, oljemålning, 1960-talet? Karlsson & Wickman, Stockholm.

    Sigfrid Södergren, Muzidi, oljemålning, 1960-talet? Karlsson & Wickman, Stockholm.

    Här finns en samtidsaktuell historia. Vi kontaktades nyligen av Immanuelskyrkan i Stockholm, där en debatt under en tid har förts om en muralmålning av Sigfrid Södergren i kyrkans café. Målningen är ett drömlikt kollage av scener ur den svenska missionens historia i Kongo; konstnären har mest använt sig av fotografiska förlagor. Den nuvarande pastorn och föreståndaren vill, med hänsyn till och efter klagomål från bl. a. afrikan-svenska medlemmar i församlingen, ta ner målningen och deponera den på museum. I målningen tronar två niombo-figurer (dock är ingen Etnografiska museets niombo) på väg till den sista vilan.

    Detalj av muralmålning av Sigfrid Södergren i Immanuelskyrkan i Stockholm. Foto: Rose-Marie Westling (fotot är beskuret).

    Detalj av muralmålning av Sigfrid Södergren i Immanuelskyrkan i Stockholm. Foto: Rose-Marie Westling (fotot är beskuret).

    Niombo fascinerar med sin iögonfallande färgsättning, dramatiska gest och paradoxala karaktär som samtidigt en docka och en gravkista. Hos bwende-folket i Kongo hade den än djupare och rikare symbolisk betydelse, vilket scenerna på de många omsorgsfullt ristade kalebasserna i Världskulturmuseernas samlingar vittnar om. Ett avritat exempel finns i början av detta inlägg. Den röda färgen talar om döden som en förändring och om kommunikation med de döda. Korsformen, som pekas ut av armarna och förstärks av ränderna på kropp, ben och armar, är den grundläggande struktur som var själva syftet med begravningsritualen. Korset symboliserar nämligen världen och kosmos som de kongo-talande folken uppfattade det – den horisontella linjen är jordens och vattnets yta som också är barriären mellan de levandes värld och de dödas värld därunder, medan den vertikala linjen förbinder Gud i himlen med människorna och med de döda. Med hjälp av niombon berättade man att en viktig människas död inte leder till kaos och upplösning, utan till förnyelse av den rådande ordningen i världen och i kosmos. Det är kanske inte konstigt att en sådan existentiell innebörd gestaltad i tyg inspirerar till reflektion och lust att skapa.