Kakahu är den generella termen för en maorimantel. Klädesplagget draperas över axlarna och omsluter kroppen. Kakahu har en funktionell betydelse i att värma och skydda, men är också en fysisk manifestation av stolthet och status för maori.
Här kommer du att få en inblick i konstformen Kakahu-vävning, men först ska jag berätta om en speciell Kakahu, som kom till våra samlingar från Nya Zeeland för över 70 år sen.
Den 19-23 maj 2014 hölls en workshop, Critical Curatorship, i Världskulturmuseets magasin. 15 doktorandstudenter och intendenter från olika länder i världen deltog och en av dem var Michelle Horwood, PhD-student på Museum & Heritage Studies i Wellington, Nya Zeeland. Hon var mycket intresserad att se de tre maorimantlarna vi har i Världskulturmuseets magasin. Det är två mantlar dekorerade med kiwi-fågelns fjädrar, kahu kiwi, samt en enfärgad mantel dekorerad med en bård. Manteln har föremålsnummer 1948.10.0001.
I generalkatalogen står det: MAORIMANTEL från NYA ZEELAND. Gåva av Ing. Frithiof Jakobsson, Viktor Rydbergsgatan 30, Göteborg. Insamlad av J. under hans mångåriga vistelse på Nya Zeeland. Manteln deponerades på museet 1941.
När Michelle Horwood kom hem sökte hon vidare i tidningsarkiven på Nya Zeeland och fick fram följande kompletterande uppgifter om Frithiof Jakobsson. Han flyttade till Nya Zeeland med sin fru och dotter (Miss E Jakobsson) och anlände med skeppet Ionic i november 1927. Där startade han SKF, Svenska Kullagerfabriken i Nya Zeeland den 28 februari 1928. Familjen bodde i Wellington och Frithiof spelade golf och bridge. Han var med i Wellesley College Parents’ Association och arbetade som konsul för svenska ambassaden. I augusti 1938 flyttade familjen tillbaka till Göteborg. De hade då fått en son, Master BFM Jakobsson. Manteln donerades till Göteborgs Museum 1941, men det var först efter kriget 1948 som den infördes i samlingarna.
Hur och var Frithiof Jakobsson fick tag i manteln går det tyvärr inte att finna. Med hjälp av den information Michelle Horwood gav vid sitt besök samt närmare undersökning av manteln och en jämförande studie av samlingen av mantlar på Museum of New Zealand Te Papa Tongarewa, kunde jag ändå få fram en hel del information.
Foto: Ina Marie Winther Åshaug
Mantelns baksida och övre kant.
Manteln är en typ av kakahu som kallas kaitaka, i tunn nyzeeländskt lin, och är bland de mer prestigefyllda plaggen av maoridräkt. Dessa mantlar tillverkas av muka, nyzeeländskt lin, som i sin tur utvinns ur bladen av de arter av harakeke, nyzeeländskt lin, som ger den finaste kvalitén karakteriserad av den silkeslika ytan och gyllene lystern.
Kaitaka är oftast dekorerade med en bred taniko – bård vid remu, nederkanten, och smala taniko – bårder på kauko, sidorna. Ua, den övre bården, är enkel och utan dekoration och kaupapa, bottenväven, är vanligtvis också utan dekoration.
Kaupapa, bottenväven, är av tvinnad muka, nyzeeländskt lin i en ljus gyllengul ton. Det går 8 whenu, varptrådar per centimeter, med 15 mm avstånd mellan aho, raderna av inslagstrådar.
Foto: Ina Marie Winther Åshaug
Whatu, inslagstvinning i muka, nyzeeländskt lin med sin silkeslena och blanka yta.
Aho-raderna löper vertikalt över manteln och får därmed namnet kaitaka paepaeroa. Om aho-raderna löper horisontalt får manteln istället namnet kaitaka parawai. Taniko-bården har 4 whenu, varptrådar per centimeter, och har ett dekorativt geometriskt mönster i svart, brunt och gult. Man har använt bark från tanekaha-trädet för att färga gula och bruna toner. För att få den svarta färgen används lera som betningsmedel. Den nedre bården är 140 mm bred och bårderna på sidorna 55 mm breda.
För att ge form till manteln har vävaren lagt till kortare rader av inslagstrådar, så kallade aho poka vid axlar och rumpa. Den här kaitaka paepaeroan är dekorerad med ränder i rött, blått och grönt ullgarn (Berlin wool[i]) över hela bottenväven och i taniko-bården. Det är troligt att den färgade ullen är ett senare tillägg. Manteln är 195 cm bred och 135 cm hög. Kaitaka paepaeroa tillverkades under 1700-talet fram till mitten på 18oo-talet och användes av viktiga individer för att visa på hög rank, ariki och av präster, tohunga.
Liknande mantlar finns i samlingen på Museum of New Zealand Te Papa Tongarewa, http://collections.tepapa.govt.nz/object/190122 och http://collections.tepapa.govt.nz/object/58656
Foto: Ina Marie Winther Åshaug
Detalj av taniko -bård i whatu, inslagstvinning
Utvecklingen av kakahu-vävning har skett genom samlande av kunskap under generationer, en utvecklingsprocess som startade när de första migranterna från Polynesien klev iland och bosatte sig på Nya Zeeland för 800–900 år sedan. I Polynesien tillverkades kläder av tapa, barktyg från mullbärsträdets bark. På Nya Zeeland fann man växten Harakeke, phormium tenax som man kunde utvinna nyzeeländskt lin av och som passade bra att väva mantlar av.
I det kalla klimatet behövde man kläder som skyddade mot väder och vind. Tekniken, whatu, inslagstvinning som användes för att göra fiskfällor, utvecklades och anpassades för att tillverka dräkt. Kakahu-vävning är en ytterst specialiserad konstform. Traditionellt, men inte alltid, var vävning en kvinnlig disciplin där kunskap förts vidare från generation till generation med ett nära förhållande med Papatãnuku, moder jord[ii].
[i] Berlin wool: löst tvinnat garn tillverkat av sachsisk merinoull färgad i Berlin från mitten av 1800-talet. Senare även producerat i England och introducerat till Nya Zeeland med de viktorianska bosättarna runt 1860.
[ii] Tamarapa, Āwhina, editor (2011) Whatu Kākahu: Māori Cloaks. Wellington: Museum of New Zealand Te Papa Tongarewa
