• Topp 5 föremål du inte får missa på Etnografiska

    24 april, 2017 | Bevarande, Etnografi, Okategoriserade | 0 kommentarer

    En vanlig fråga för oss i receptionen är vilka föremål en inte får missa på ett besök hos oss. Vi har över 220 000 föremål totalt och utställt på museet finns mer än 8000 föremål. Det är en djungel där ute och svaret på frågan blir olika beroende på vem du frågar. Frågar du mig är det dessa. Tillsammans berättar de även glimtar av museets historia och visar på den mångfald av föremål vi har på museet. 

    Torkat flodhästskinn.

    FLODHÄST FRÅN SIERRA LEONE

    Carl von Linné-lärjungen Adam Afzelius reste under 1790-talet till Sierra Leone på Afrikas västkust. Då han varken var bra på att teckna eller beskriva valde han istället att skicka flodhästen. Men för att spara på frakt skickades endast skinnet. Det sägs att många svenskar trodde länge att det var så här en flodhäst såg ut, helt ihopkrupen och märklig.

    Linnélärjungarna samlade in allt möjligt, såsom djur i detta fall, för att allting sågs som Guds skapelse och allting ingick i planritningen av världen. Stjärnhimlen i taket i denna utställningen symboliserar faktumet att upptäcksresenärer sågs som astronauter, de åkte till världar gemene man aldrig skulle kunna besöka. Föremålen de tog hem hade man aldrig sett förut och det var på detta sätt världen började komma till Sverige. Från denna tid och ända fram till 1900-talets början hörde samlingen ihop med Naturhistoriska museets samling.

     

    Den ursprungliga totempålen vid en begravningsplats i Kimano, Kitlope-dalen. År 2014.

    TOTEMPÅLEN

    1927 höggs denna påle ner och donerades till Sverige av en svensk konsul. Efter önskemål om att pålen bör återvända till Haislafolket beslöt regeringen på 90-talet att så skulle ske. Pålen hade kommit till Sverige under så pass oklara omständigheter, var den verkligen köpt eller handlar det om stöld? År 2006 hölls en rökceremoni, pålen fördes tillbaka och det skapades en replika som idag står utanför museets entré. Väl i Kanada välkomnades den ursprungliga pålen hem med sång, dans och fest under två dagars firande.

    Ett av villkoren för återlämnandet var att föremålet bör bevaras för framtiden. Idag ligger pålen ner utomhus, i enlighet med haislaindianernas traditioner bör den väl fallen lämnas för att förmultna och naturen ska låtas ha sin gång. Detta gör att replikan på museet blir allt viktigare att bevara för framtiden för att kunna berätta dess historia.

    Här kommer vi in på frågor om repatriering, när bör museerna ge tillbaka föremål och ej? Föremålen på museet har ju kommit hit på så många olika vägar och ibland handlar det om stöld, såsom i fallet för föremålen härnäst.

     

    Elefantbete, snidad med mytologiska figurer. Gåva från Hans Meyer, Tyskland.

    ELEFANTBETARNA 

    Dessa elefantbetar är från Kungariket Benin, idag Nigeria, och de hör till världens mest kända konstskatter. Varje bete har en inkarvad livshistoria som berättar om regentens liv och var en gång placerade på altare i kungaresidentet i Benin City. I andlig bemärkelse länkade de samman kungen med tidigare regenter. År 1897 intog engelsmännen staden, avsatte kungen och tömde hela palatset på dess skatter. Benins Citys skatter blev känt för västvärlden då de spreds till privatsamlare och museer över hela världen. Under 40- och 50-talet köptes flera av skatterna tillbaka till Nigeria via auktioner. Några föremål hade även lyckas gömmas undan plundrarna så idag finns det trots allt en representativ samling i landet. Vissa finns i det kungliga palatset och några i det lokala museet. Men vem tillhör egentligen de elefantbetar vi har på vårt museum och var finns deras framtid?

     

    Samurajrustning från Kyoto bestående av en hjälm, en ansiktsmask, bröst- och ryggskydd, skört, ett par axelskydd, ett par armskydd, ett par benskydd och ett par skor.

    SAMURAJER

    I denna del av museet ser vi fina svärd och dräkter för stora och små, här är ett exempel på de samurajrustningar vi har utställda.

    Här befinner vi oss i Edoperioden i Japan (cirka 1600-1868). Det var en tid känd som då landet isolerade sig, det var väldigt svårt att lämna Japan och lika svårt för utomstående att besöka. Mycket av det vi idag tänker som karakteristiskt för Japan fick sin nuvarande form under just den här perioden, tillexempel sumobrottning, geishor och netsukes. Det var ett strängt uppdelat samhälle där alla föddes in i olika ”klasser” där alla hade olika lagstadgade platser och uppgifter. Överst stod krigadeln, samurajerna.

    Samurajerna var ständigt redo för strid och utrustningen var till för att både skydda och skrämma. De följde krigarens väg  kallad bushidō, det var deras hederskod som bestämde hur de skulle leva och dö. Dō betyder väg och flera av de kampsporter vi har idag härstammar från denna tid (vilket vi även kan se på namnet) tillexempel judo, aikido eller iaido.

    Det var lag på att samurajen alltid skulle bära med sig sina två svärd, det långa svärdet katana och det korta wakizashi. Den enda platsen samurajerna ej fick bära sina vapen var när de besökte ett tehus.

    Det japanska tehuset kallas Zui-Ki-Tei.

    JAPANSKA TEHUSET

    Detta är ett av våra största föremål, nämligen ett helt hus. Här har vi aktiviteter under sommarsäsongen då tesällskapet anordnar teceremonier och firanden av japanska högtider. Just denna byggnad kom hit 1990 men det allra första tehuset som museet hade stod här redan 1935, alltså långt innan museet hade en egen byggnad för utställningar. Det var pionjären Ida Trotzig som genom sin passion för Japan såg till att tehuset byggdes här i Sverige. Bägge husen byggdes i Japan först för att sedan skickas hit och byggas upp igen. Än idag behandlas tehuset endast på japanskt vis, till dess 25-årsjubileum häromåret kom tre hantverkare från Japan och restaurerade huset. Se hur det gick till här. Läs mer om teceremonier och tehuset i detta blogginlägg.

    Taggar:

    author photo

    Emma Ericsson är museivärd och samordnare på Världskulturmuseerna. Hon har en kandidat i etnologi från Uppsala universitet och har studerat vid Kyushu University i Japan.